carolinehult

Skolan har börjat, och det har redan gått en vecka.
Jag ska bli förskollärare, och varje gång jag hör ordet lärare så kommer pappa upp på en gång.
Vi har fått massa böcker att läsa om massa regler i skolans värld, och jag vet inte hur jag ska klara av allt.
Jag är inte jätte bra på att plugga. Jag är och har alltid varit den som fått kämpa mig igenom precis allt. Blir så galet trött på det. Jag behöver pappas hjälp till att klara av studierna.. Innan jag började skolan nu så tänkte jag att han måste finnas med iaf. Stå vid sidan av och hjälpa till på hans sätt. Nu är jag osäker på det också.
Det räcker inte med att bara stå vid sidan av, jag behöver se honom och höra hans röst.

Nyss ringde en telefon försäljare och frågade efter Sven - Olof.. Det gör så fruktansvärt ont att behöva säga att han inte finns längre.. Jag hatar dom orden! Hatar att behöva påminna mig själv hela tiden om att han inte kommer hem. Att han inte finns i rummet bredvid. Jag ville så gärna säga: "ja han är hemma! Vänta lite så ska du få prata med honom."
Skulle gett allt i världen för att kunna säga de. Skulle gett allt för att få ha honom nära om det så bara vore en minut.
Bara en minut..