carolinehult

Igår var det 1,5 år sedan pappa försvann.. Det är lång tid nu, och för varje dag som går så växer saknaden..
Allt gör så fruktansvärt ont. Allt påminner om pappa och dagarna runt den 13 varje månad känns svin jobbiga.

Idag gjorde David slut. Allting händer verkligen på en gång just nu.. :'(
Känns som att jag ska spy hela tiden och min kropp klarar inte av mer. Jag älskar verkligen David, och jag har aldrig känt så för någon tidigare. Jag var så glad över att det var han och jag. Jag kunde verkligen se en framtid med oss. Jag var så glad och så oerhört tacksam till Gud över att jag fick ha David i mitt liv. Men jag verkar inte få ha kvar de människor som jag älskar och känner mig trygg med. Nu är både pappa borta och David har lämnat mig..

Allting som vi hade är nu bara ett avslutat kapitel. Det känns som att allting har stannat upp igen. Det hopp jag fick för ett bra liv, är återigen borta.

Pappa.. Jag önskar att du varit här nu :'( Din famn hade jag fått gråta ut i. Du hade fått mig trygg även fast allt runt omkring rasar. Du hade torkat mina tårar och suttit på min säng tills jag somnat för att jag skulle känna att jag skulle somna tryggt. Jag hade gjort allt för att få vara i din famn nu. :'(

En äkta vän är den som ser sorgen i dina ögon,
medan alla andra tror på ditt leende.

Hade gjort precis allt för att få höra din röst en gång till pappa.. Allt.

 

Mina ögon kan tindra, min läppar kan le,
men sorgen i mitt hjärta kan ingen se..

Vi gjorde ett "lärande minne" i skolan idag. Ett lärande minne som innebar att man skulle beskriva något man lärde sig som liten och som har haft betydelse för en. Man skulle skaffa fram 15 bilder och sedan spela in sig själv när man berättade om hur sitt lärande hade gått till. Sedan fick vi spela upp våran film inför hela gruppen..

Jag valde "när jag lärde mig att sjunga". Jag funderade länge på vad jag skulle välja, eftersom jag inte hade jätte stor lust till att välja något som jag var tvungen till att relatera till pappa. Men allting som jag lärde mig när jag var mindre, så fanns pappa med. <3

Filmen spelades upp, och läraran har ingen aning om att pappa inte finns längre. Hon skulle ge positiv feedback tillbaka, och den första meningen hon sa var: "Din pappa verkar verkligen betyda mycket för dig och du för honom!" "Det syns och hörs verkligen att din pappa är en bra pedagog och att du har lärt dig och lär dig mycket av honom."
och slutligen sa hon: "Det är verkligen kul att se att ni fortfarande kan ha ett sådant roligt intresse ihop!"
Den sista kommentaren sa hon efter att hon sett den bilden när pappa hjälper mig att färglägga bildena som jag skulle använda till barnkören jag ledde för ett tag sedan. Jag berättade att han hjälpte mig när jag var liten till att börja sjunga, och han hjälpte mig även senare med att kunna leda andra barn.

Det var första gången sen pappa dog som någon pratat om pappa i "nuform". som om han fortfarande levde. Annars är det bara i mina tankar och jag själv som pratar som om han fortfarande finns.

Jag sa ingenting om att pappa inte finns kvar. Jag bara satt där och försökte hålla inne tårarna. Det gör så ont att höra något om pappa. Så fruktansvärt ont. Det här var ju bara positiva kommentarer, och är självklart glädjande att höra, men det gör fortfarande så grymt ont.

När är det okey att vara ledsen? Är det fortfarande okey att tårar rinner?
När "får" jag vara ledsen? När finns tiden för att gråta? När finns tiden för att ta tag i smärtan. När kan jag få möjlighet som dotter att sörja min pappa?

När kommer jag att förstå och känna att min värsta mardröm faktiskt blivit verklighet?.. Jag är för rädd för att inse. För rädd för att förstå. För rädd för att känna. Allt jag vill, är att pappa ska vara kvar hos mig. :'(
Det är min högsta önskan..

Jag och David har varit ihop i snart 2 månader nu. Är det något jag kan tacka gud för, så är det för honom.

Jag önskar bara att pappa kunde få träffa honom.. Jag vet att han skulle tycka om david.. Och tanken på att han aldrig får träffa honom gör så fruktansvärt ont. Jag är så glad över att det snart gått två månader, samtidigt som varje gång jag tänker tanken på att tiden går fort, eller att någon människa säger hur snabbt tiden går så får jag panik.. Jag vill inte att tiden går framåt alls. Inte utan pappa. :'(

Varje gång någon säger att de var ett visst antal veckor eller månader sedan något hände i deras liv, så tänker jag på att det var lite mer än 14 månader sedan som pappa gick bort. Att tiden går fort, och att tiden går framåt vill jag inte tänka på över huvudtaget. Det gör bara att jag får ångest över att det går fler dagar utan att pappa är närvarande. Och allt jag vill är ju bara att han ska komma hem igen.. :'(

jag vet att han inte gör det. Jag vet att jag aldrig får höra hans röst igen.. jag vet jag vet jag vet..
Men jag hoppas fortfarande och jag önskar fortfarande att han kunde komma tillbaka. Det är så fruktansvärt mycket i mitt liv som hade varit så mycket enklare då. Jag behöver min pappa.. Jag behöver verkligen min pappa..

Det är konstigt med filmer. Är inte alls många filmer som inte handlar om sjukdomar eller om död. Varför är det så? Till och med barnfilmer (som jag kollat mycket på för att komma bort från alla tankar om sjukdom och död) har oftast något sånt i sig.
Jag såg en liten stund på en film som gick på tv förut. Självklart dog någons pappa och jag hatar känslan som kommer när en läkare kommer med beskedet om att någon tyvärr avlidigt. Det skär så fruktansvärt i hjärtat, så det går inte att beskriva med ord. Så jag bytte till en annan kanal, och den filmen kändes bättre tills slutet kom. Pappan var död, och hade skrivit ett brev till sin dotters 16 årsdag. Då började jag tänka på och fundera över varför pappa inte skrev något brev eller något sådant som jag kunde haft kvar.. Visst, vi hade långa samtal med varandra och sista tiden av hans liv kommer jag alltid att bära med mig, men om jag hittar något som han har skrivit i något block och jag ser att det är hans handstil, så blir jag varm inombords. Jag vill ha allting som han har gjort. Jag vill minnas allt han gjorde och allt han var. Ett brev hade betytt så oerhört mycket.

Kanske fånigt.. Klart att han inte ville skriva något brev, eftersom han inte hade räknat med att dö av cancern så tidigt. Han trodde ju att han skulle få leva med sjukdomen i minst 5 år till. Men att ha något konkret och att ha något att läsa som pappa skrivit, gör att han fortfarande känns nära på något konstigt sätt. När jag läser något han har skrivit, så kan jag höra hans röst, precis som om det var han som läste högt. Det är pappas ord jag vill höra, och det är pappas röst som kan göra mig lugn.

Det gör ont. Det gör så fruktansvärt ont att inte ha dig nära pappa..

Människor tycks tycka att ja hanterar sorgen bra för att jag inte tagit livet av mig, jag har en lägenhet, jag har börjat plugga, och jag har en pojkvän. Ja visst.. ja har ju tagit sorgen "Jätte" bra för att jag inte tagit livet av mig.. Hur sjutton tänker man när man säger så?! Tror människor plötsligt att de kan läsa mina tankar? Att de kan styra mitt liv och säga att de är bra igen om jag inte super mig full, eller gör något annat dumt. Ingen kan läsa mina tankar.. Ingen annan än jag vet hur många gånger jag önskar att det aldrig mer blir en ny dag. Så försök inte att komma till mig med alla kommentarer om att "jag mår bra"!

Folk försöker se det positiva i mitt liv och vill plötsligt tro att alla småsaker de bara kan hitta, gör att jag mår bra nu. Är det mitt eller ditt liv du spekulerar i ?! Det är väl ändå JAG som känner hur jag hanterar saker och ting? Att ja ska behöva förklara mig heeeela tiden och försvara mig i allt, blir jag så fruktansvärt trött på!

Ja, jag pluggar, har egen lägenhet. Men det gör sjutton inte livet enklare.. Snarare tvärtom. Anledningen till att jag pluggar och har lägenhet är för att jag måste ha det! Inte för att jag vill att livet ska gå vidare, vill helst bara att tiden ska backa tillbaka och inte gå en minut längre än så. :'(
Men du som försöker förstå dig på mitt liv förstår inte den grejen. För du är INTE i min sits och du är inte som mig!! Så sluta försöka styra mitt liv och säga till mig hur mitt liv är!!!

Håll era ord i styr, eller håll TYST!!

Jag saknar dig så fruktansvärt, pappa :'(

Jag dagdrömmer om dig, jag drömmer om dig på natten, när jag blundar ser jag dig framför mig. Jag saknar ditt skratt, jag saknar din röst, jag saknar DIG! :'(

Jag saknar din tröst.. Jag saknar dina hjälpande ord. Jag saknar att du sätter dig på min säng och ber mig förklara varför jag är ledsen och sedan ger mig en kram, säger något om det jag sagt, och sedan säger att allt kommer lösa sig.

Jag hade gett allt för att få dig tillbaka.. :'(
Precis som jag gjorde precis ALLT för att försöka få ha kvar dig här hos mig, innan du dog.. jag gjorde ALLT jag bara kunde! :'(
Du ville stanna kvar, och det vet jag. Du gjorde också allt för att få vara kvar ett bra tag till..

Jag vill ha dig tillbaka!!

Jag saknar dig pappa :'(

Hittade bilder på din sista farsdagpresent som du fick. De överdraget satte vi på en kudde osm du hade med dig in till sjukhuset. Du hade satt den i fönstret, så att du kunde kolla på den när du var vänd med huvudet ditåt.

Nu ligger du med huvudet på den kudden.. :'( Jag hoppas att du fortfarande kan känna att du är älskad av oss..

saknaden är så fruktansvärt stor.. Jag begär inte att andra ska förstå. För jag vet att det är omöjligt. Men jag vill bara ha dig tillbaka pappa :'(
Det känns som att de var igår som jag satt bredvid dig. Som att det var igår jag kunde få prata med dig och få höra din röst och dina ord tillbaka.. Jag önskar att jag fick chansen att vara med dig nu. Jag önskar det så starkt!

Smärtan är olidlig.

Sista veckan

Måndag:

Mamma ropade och bad mig hjälpa till att leda dig till soffan i vardagsrummet. Kvällen innan när du sagt god natt till mig, hade du själv gått till din säng.

Att så mycket kan förändras över en natt, över några timmar, är ofattbart.

När jag kom in till dig i rummet förstod jag att allt verkligen inte var bra. Jag fick lyfta dig från sängen, och känna dina smala armar som bara kändes som skinn och ben. Det var inte min pappa längre..

Jag fick leda dig med små små steg och se hur du gick skakandes fram. Det är något jag aldrig kommer glömma. Du gick som om du vore jätte gammal, och jag kollade på dina fötter hela tiden så du inte skulle stöta mot något. Jag visste att du skulle ramla då..
Bara någon meter utanför sovrummet var du tvungen att sätta dig ner och vila. Jag höll i dig, men du mumlade om att du var tvungen att hålla i hantaget eftersom jag inte skulle orka hålla dig. Du missade.. Men jag tog tag i din hand och satte den på handtaget som du försökte få tag i.

Min pappa som var den starkaste människan jag kände..
Du vilade i 2 långa minuter vid handtaget, sen höll jag dig igen och vi gick till soffan.. Du la dig ner, tittade på mig och sa: "oj oj oj.. Det här var inte roligt Carro.. det här var inte roligt.." Fortfarande med ett leende självklart, men jag såg hur ont du hade.. Din blick sa allt när du själv inte gjorde det.

Tisdag:
Jag är i kyrkan och jobbar, och telefonen ringer. Jag såg att det var pappa och mammas mobil nummer och jag kände på mig att det här samtalet inte skulle ge någon glad nyhet.

Det var mamma som var på andra sidan luren och sa att jag måste få veta en grej till..

Jag hörde dig i bakgrunden när du sa att du ville prata.. Jag hade sagt till dig dagen innan att jag ville att du skulle ringa upp mig om det hade hänt något. Mamma kan inte få mig lugn på samma sätt, så jag hörde dig när du frågade mamma om det var mig hon ringde, och att du ville berätta det.
Då berättade du om hjärntumören läkarna hittat.. Att det var den tumören som gjorde att du var så yr och inte kunde gå själv. Jag hörde att du hade gråten i halsen.. Jag kunde inte alltid höra vad du sa..

Min älskade pappa :'(

Dumt nog åkte jag aldrig och hälsade på dig förrän du var riktigt dålig där borta.. Idiotiskt... Men jag ville att Lollo skulle vara med och du sa hela tiden att det var det du ville. Du ville inte att jag skulle hoppa över någon dag på jobbet och komma till dig istället. Men jag ringde till dig ofta och grät.. Det var du som hade fruktansvärt ont men jag fick tröst av dig?

Orden: "stackars dig! stackars dig min lilla flicka.." och "Men jag kommer hem igen! Så du behöver inte vara ledsen!" ekar fortfarande i mitt huvud. Både du och jag visste att du inte skulle komma hem igen. Men du var så bestämt med att du inte ville att jag skulle vara ledsen. Du ville aldrig få mig till att tappa hoppet.
Smärtstillandet gjorde att du lät som om du var drogad. Den rösten du fick på grund av det, skrämde mig..  Det lät inte som om det var du som pratade längre..

Torsdag:
Jag satt i kyrkan och planerade julkonserten med Emanuel. Jag sa att jag inte var helt säker på hur mycket jag kunde bidra med eftersom du var dålig. Men jag visste inte att allt skulle gå så snabbt. Plötsligt ringer mamma och sa att du var sämre. Läkarna sa att du bara hade högst en vecka kvar, och att du snart skulle hamna i koma för att tumören i huvudet tog över hjärnan.

Så jag fick släppa allt som hade med julkonserten att göra, och sätta mig i bilen för att åka hem och vänta på att vi skulle åka till dig. Jag var så otroligt rädd. Jag ville inte släppa taget om dig pappa.. Jag ville ha kvar dig mycket längre än bara en vecka till.. :’(

Vi åkte till Skövde på kvällen för att hämta Lollo på stationen för att sedan åka till KSS där du låg.

 

När vi kom dit var du ganska klar i huvudet faktiskt, men det såg inte ut som att det var du som låg där i sängen. Dina ögon pekade åt alla håll och du kunde inte riktigt se oss. Jag var rädd. Rädd för min egen pappa.. Jag vet att läkarna hade sagt till dig att du bara hade en vecka kvar och att de hade ringt till oss och sagt det. Men när vi kom in till ditt rum, var ändå de första du frågade varför Lollo hade kommit hem nu och inte var i skolan? Hon skulle ju kommit till helgen.

Tystnaden som blev, gjorde att du förstod svaret snabbt.
Jag och Lollo satte oss längst ner vid sängen och båda hade tårar som föll ner för kinderna, men ingen av oss ville visa det för dig..

Tumören gjorde att dina ögon inte fungerade lika bra längre. Du såg inte att vi hade satt oss längst ner vid sängen. Så du vinkade och frågade vart vi var, och då kom vi fram till dig och satte oss på var sin sida och höll dina händer. Du sa ditt "Hej!" som du alltid så glatt sa när du såg oss. Då såg du att tårarna rann ner för kinderna så din hand kom upp direkt mot min kind och började torka bort dem.

Du lät som farmor gjorde i slutet.. Hon skulle alltid hälsa och skämta när stämningen inte var på topp.. Du gjorde precis likadant. Du sa "BÖH" till Daniel för att "skrämmas" så alla skulle skratta lite. Du lyckades. Som alltid lyckades du med grejer som ingen annan hade kunnat.
Jag vet att du ville träffa farmor igen och hur mycket du saknade henne. Jag vet att hon tar hand om dig nu..

 

När kvällen kom och vi var tvungna att åka, gav jag dig en kram det sista jag gjorde innan vi skulle gå, och man såg hur du sken upp.. Du lovade att vi skulle ses imorgon igen.

 

Natten till fredagen:
Natten från torsdagen till fredagen fick jag inte mycket ro till att sova men jag hade somnat någon halvtimme innan telefonen ringde kl. 02.15.. Jag blev livrädd... Den första tanken som flög upp var att du hade dött. Men de sa att du kanske hamnat i koma, och att det var svårt att få kontakt så vi borde komma dit. Det gjorde så ont i bröstet och jag kunde inte sluta skaka.
Bilresan till Skövde har nog aldrig känts så lång. När vi väl var där hade du som tur var inte hamnat i koma. Jag vet att du kämpade med att vara kvar. Du lovade kvällen innan att vi skulle ses på morgonen igen och du skulle aldrig svika ett löfte.
Du pratade om tandläkaren när vi kom. Du har alltid varit rädd för tandläkaren så antar att du hade någon mardröm om det.
Tidigare brukade vi prata om att jag fick hänga med dig till tandläkaren när jag var 4 år. Det var ett av många minnen både du och jag pratade med varandra om ibland. Du sa att jag fick hålla dig hårt i handen och det var precis vad jag gjorde hela tiden. Jag släppte aldrig din hand. Jag minns det som om det vore igår.

Vissa gånger visste jag att du var med på vad vi sa och vad du pratade om. Och vissa gånger sa du något som inte alls stämde eller hörde till ämnet. Men hela tiden blev det sämre.
Vi satt hos dig hela tiden. Jag och Lollo höll dina händer och låg i din famn. Vi har inte haft en relation innan med att kunna krama varandra och säga hur mkt vi älskar varandra. Vi har mest visat det på andra sätt.
På fredagen ville du ha massa kramar från oss. När du inte var med riktigt, eller kunde göra sig förstådd så visade du att du ville ha en kram. Det blev vårt sätt att "prata" när orden inte räckte till.

När tårarna rann, sa du hela tiden att vi fick gråta och att det var viktigt att göra det. Att vi inte fick hålla inne på någonting.

Du somnade ett antal gånger under fredagen.. Resten av familjen kunde sova ett litet tag när alla visste att du ändå sov. Men jag eller Lollo satt vid din sida hela tiden, för att försäkra oss om att du inte kände dig ensam..
När jag satt där och alla andra sov, vaknade du upp och frågade mig varför inte jag också sov. Jag sa att jag inte kunde, och då tittade du mot mig, log och sa: "Du behöver sova! sova är bra" så visade du att du ville ha en kram igen. När jag låg i din famn gjorde det inte ont i bröstet längre. Allting försvann när du höll om mig.
När jag var liten och hade drömt en hemsk mardröm, gick jag alltid in till ert rum, knacka dig på axeln och berätta om allt hemskt som jag drömt. Du sa alltid att allt bara var en hemsk mardröm och att det inte är verklighet. Så fick jag hoppa upp i sängen och sova mellan dig och mamma.
Jag vill så gärna höra dig säga att allt bara är en mardröm igen. Att jag ska få vakna upp, gå till dig, och vakna nästa morgon och kunna inse att det inte är något farligt som hänt. Min värsta mardröm har alltid varit att du skulle försvinna..

På fredagen blev du bara tröttare och tröttare.. Du sa till oss hur mkt du älskade oss, och att du visste att vi älskade dig också.

Jag och Lollo tänkte spela in låten ”because you loved me” och göra ett bildspel på massa bilder från när vi var små för att visa hur mycket vi behövde dig och hur mkt du gjort i våra liv. Vi hoppades på att den låten och bilderna kunde få dig till att inte sluta kämpa, utan att få mer kraft till att orka.

Även fast du aldrig sa de, så såg jag varje dag hur ditt hopp sjönk. Den knölen som växte på din hals och som läkaren sa skulle bli mindre om cellgifterna hjälpte, såg du växa mer och mer för varje dag. Jag såg hur den blev större, och jag vet att du såg det också men inte ville säga något. Jag ville göra allt för att du inte skulle sluta kämpa.

Eftersom vi inte han spela in låten och ge dig den i julklapp så tog vi dit min keyboard och sen sjöng vi och spelade några låtar för dig. Det var det svåraste jag gjort. Att stå där och sjunga, när jag inte visste om du hörde eller förstod helt. Att stå där och sjunga och veta att det är sista gången jag får sjunga till dig. Att det är sista gången jag får din bekräftelse på att jag kan. Du har lärt mig allt jag kan inom musiken. Du har gett mig musikintresset. Du har hjälpt till att skapat mig till den jag är.

Jag visste att du och jag aldrig skulle sjunga ihop igen.. Och det gjorde så fruktansvärt ont att stå där och sjunga ändå. Men vi ville ge något tillbaka som du har gett oss och som var ditt intresse också. Du sa alltid hur stolt du var när vi sjöng och spelade. Så det var de minsta vi kunde ge tillbaka..
Men det är inte lätt att sjunga när tårar rinner ner för kinderna, och man måste ge sitt bästa för att det är sista gången..

Dagen gick och så småningom började det mörkna. Min farbror hade åkt tillbaka till vår lägenhet för att vila en stund. Han hade sagt farväl till dig om du inte hade varit kvar sen.. Han tyckte att vi som är dina barn skulle få vara med dig mer än vad han behövde.

Så efter ett litet tag efter att han åkt tittade du på mig och sa "nu är det dags"..

Ja frågade vad du menade, om du hade ont och om jag skulle hämta läkaren för att ge dig smärtstillande. Men då sa att du inte orkade hålla ut mer. Att det var dags för dig att lämna.

Så tog du min hand och Lollos hand, drog de till dig så vi hamnade på din mage. Du såg på oss, och sa "så ja!" sen log du, somnade och hamnade i koma..
Du gav upp.. Jag sa åt mamma att springa efter läkaren och berätta att du gav upp, så de kom och sa att du låg i koma nu och att de inte visste hur länge du skulle vara i de men att du inte skulle vakna upp igen. En sjuksköterska frågade mig och Lollo om hon skulle ta bort droppet som du hade. Jag frågade vad droppet var bra för och vad som hände om man tog bort det. Och då sa hon att droppet gjorde att kroppen orkade kämpa lite till, men eftersom du var i koma så skulle du ju inte vakna mer iaf, så då var de bättre att ta bort de och låta dig somna in snabbare. Då hade min farbror kommit tillbaka så han röt till att hon inte kunde fråga oss om det, och inte lägga det ansvaret på oss. Då blev hon sur och sa: ”Jaja.. då låter vi droppet vara kvar då” och gick ut.
Men du kämpade med att komma tillbaka en sista gång iaf. Säkert för att visa att du inte var död än och att du hörde oss. Du tittade på mig och sa "hallå".

Allt jag kunde säga var ”pappa” flera gånger. Jag var så glad att du inte var död. Det var sista gången jag fick höra din röst. Sista gången jag fick se dina ögon.. Sista gången du kramade min hand för att visa att du fortfarande fanns där..

Du var så orolig i koman. Du ville inte ha täcket, och ibland ville du ha det. Du skulle ha benen i kors och ibland skulle du ligga raklång. Dina händer var uppe vid ditt huvud ofta för att du hade så otroligt ont. Jag vet att du hade ont i huvudet. Det syntes på dig. Ja gick ut och sa det till läkarna men dom trodde bara att du gjorde så för att du sov.. skit snack. Du gör aldrig så. Så ja tvinga dem till att ge dig mer smärtlindrande och lugnande. Du skulle inte ha ont!
Jag och Lollo höll fortfarande dina händer när du låg i koma. När du ville ha lakanet över dig, så nöp du till i händerna och tröjan. Då visste vi att du ville ha filten över dig igen. Sen tog du bort den efter någon minut för att du var för varm. Och så höll det på i flera timmar..

Efter några timmar sa läkarna till mig att sova lite. Ja ville inte, men tänkte på att du sagt innan att jag borde sova.. så jag gick och la mig och Lollo satt kvar hos dig.
Jag vaknade efter en timme och sa till Lollo att hon borde sova också. Hon var lite osäker men jag sa till henne att hon skulle gå ut till läkarna och säga åt dem att komma in och kolla till dig så vi kunde sova lite.
Vi låg i samma rum som dig.. Hon gjorde det och de sa att de skulle komma snart. Men det gick en halvtimme och de kom inte...

Efter 40 minuter började det tjuta i ditt bröst. Det lät hemskt så ja sa åt mamma att hon måste hämta läkarna. Då kom den äntligen en.. men hon ställde sig bara och kollade och sa: "han kanske brukar snarka så?"
Jag sa till henne att du inte alls brukar låta sådär.. 
Då började du andas jätte djupt en gång sen tog de nån minut tills du andades igen..

Då ändrade hon sig och sa att det var slutet nu. Jag och min syster flög upp till dig.

Ja försökte ta din hand men den var så stel och kall så ja kunde inte och när du lät sådär blev jag jätte rädd. Jag kunde inte höra det.

Efter 5 andetag så kom det inget mer. Jag bara satt där. Alla andra grät och jag kunde inte fatta någonting. Jag kröp ihop inombords och kände hur den stora smärtan kom. Smärtan av sorg. Ett stort tryck över bröstet kom. Förtvivlan strömmade igenom kroppen vilket gjorde att jag ville springa bort från mig själv. Jag ville springa till dig. Som jag alltid gjort innan. Så fort något gjorde ont sprang jag till dig och allt blev bra. Nu upplevde jag den största smärtan jag någonsin känt, och du var anledningen till att den fanns där. Det var du som låg i sängen. Det var du som nu hade försvunnit från mitt liv. Nu hade jag ingen som kunde ta bort smärtan. Jag behövde dig mer än någonsin.

 

Förstår inte varför jag sa åt Lollo att sova.. Eller varför jag kunde sova?!! Om jag hade suttit där. Om någon hade suttit där hade han haft någon vid slutet.. Han hade gåshud när han tog dom sista andetagen.. Han hade säkert varit kall innan? Jag kunde lagt på honom filten så han somnade in varmt? :'(

Ett år...

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket...
Min älskade pappa som alltid fanns där.. jag väntar bara på att höra din röst igen.. att få se ditt ansikte igen. Att få känna din trygghet igen.

jag hatar cancer, jag hatar det så fruktansvärt mycket.

Jag vill bara att du kommer hem igen.. snälla kom hem. </3

Ett år sedan idag som du åkte in till sjukhuset och aldrig mer kom hem igen..
Idag för ett år sedan, var det sista gången jag fick se dig här hemma..

Jag väntar fortfarande på att höra din röst när jag hör att ytterdörren öppnas. Varje dag hoppas jag på att det är du som kommer hem.. Varje dag..

Snart är det ett år sedan. Tanken skrämmer mig något fruktansvärt.. Smärtan i bröstet är olidlig och oron som strömmar genom hela kroppen gör att jag inte kan sitta still.. Vill bara riva bort allt som känns så obehagligt inuti, men det känns som att de är oändligt.. Det gör så frukansvärt ont..

För ett år sedan låg du i soffan i vardagsrummet och hade tappat matlusten. Du frös, var trött, och började få ont i huvudet. Jag visste att något inte stod rätt till, men jag kunde aldrig för mitt liv ana att det bara var en vecka till som jag skulle få ha kvar dig i mitt liv.
Det var inte förrens på måndagen då du inte kunde gå som jag verkligen förstod hur illa det var..

Ett fruktansvärt år har gått.. Ändå är smärtan och saknaden efter dig minst lika stor fortfarande.. </3

Känns som att jag fått ett hårt slag i magen och i bröstet.. Benen klarar knappt av att bära mig när jag går någonstans.. :'(

Ska de va såhär? Är inte smärtan som redan finns tillräcklig? :'(

November.. Många är så glada över hur snabbt tiden går.. jag HATAR när någon pratar så. Jag vill inte att tiden ska ha gått snabbt. Jag vill inte att det ska ha gått snart ett år sedan pappa försvann.. Jag vill inte!

Jag vill ingenting :'( Nu måste jag sätta mig ner och skriva en minnesannons till tidningen som ska vara innen den 13 november.. "kul".. mamma tjatar om de hela tiden, men jag kan inte sätta ord på saknaden som är.. Jag kan inte :'(

ja önskar verkligen att ja kunde få vara där du är nu pappa.. Snälla ta mig till dig :'(

Farmor och farfar får iaf vara med dig nu..



Jag saknar dig något så fruktansvärt.. </3