Snart 1 år.. 10-06-23
Jag blir så trött.. Jag blir så trött på att folk ska ha sina kommentarer, att folk ska bete sig på ett visst sätt eller helt enkelt att folk inte accepterar mig för hur jag är. Hur jag är och inte hur jag var innan allt vändes upp och ner i min värld..
Jag blir trött på att folk antingen lägger sig i alldeles för mycket om precis allt, eller att folk tror att livet är som en dans på rosor igen för att jag ler. Klart jag ler! Att le är lättare än att känna efter hur allt är, att folk inte kan förstå de, eller bara acceptera att läget är som det är och låta mig få vara där utan att stressa mig åt olika håll och riktningar.
Jag önskar inte att någon skulle behöva vara i samma situation, men jag önskar folk kunde förstå på ett annat sätt.
På tisdag är det ett år sen pappa kom hem med beskedet om cancer.. Åkte dit med tanken om magsår eller att han var för stressad, och kom hem med vetenskapen om att cancern kommit in i våra liv..
Ja satt i Lollos rum och höll på att leta efter bibelord för att kunna skicka ut till olika folk som vanligt.. Så kommer pappa hem, sätter sig på sängen och frågar vad jag gör.. Ja svara att ja skickade ut bibelord som vanligt, och frågade hur de hade gått där borta.. Han kunde inte se mig i ögonen, och det var någonting han iaf alltid kunde..
Men så började han berätta att de inte var någon rolig sak dom sagt, och att det var en tumör dom hade hittat i matstrupen.. Men att allt skulle bli bra, för han ville vara kvar så länge som möjligt i våra liv. Att han ville vara med när vi gifter oss en vacker dag, och få möjligheten att leka med sina barnbarn.. Han var inte redo att lämna jorden än. Inte redo att lämna sitt liv än. Inte redo att lämna sin familj..
Jag var både rädd, arg, ledsen,och allt möjligt på en och samma gång.. Det går aldig att beskriva den känslan helt..
När han satt på sängen och berättade om cancern var det som att mitt liv flög iväg.. Ingenting blev någonsin sig likt.. Varje gång han var hos läkaren kom han hem med mer negativa uppgifter om vad som händer i hans kropp. Och varje gång kom beskeden som ett hårt slag i magen.. Efter varje gång trodde jag aldrig att det kunde bli värre. Det var ju min pappa. Min pappa som lovade att klara sig i många år till..
Varje dag blev som en påminnelse om vad som är på väg att hända. Middagarna som blev dom hemskaste stunderna på dagen för att man såg hur lite du kunde få i han av maten varje gång. Lagade man mat, brukade han vara den första som ville smaka och säga hur bra jag var. (hur äckligt det än kunde vara..) Han smakade på en maträtt jag gjorde.. Och han ville säga hur gott det smaka och allt sånt han brukade säga, men han kände ingen smak alls.. Cellgifterna gjorde att han inte kunna känna smaken på maten. Han såg så besviken ut.. Och så ledsen av att behöva säga att han faktiskt inte känner någon smak men att det helt säkert är jätte gott..
Jag ville inte vara den som skulle påminna honom om cancern och allt som händer mer än nödvändigt. Så alla gick på tå hemma hela tiden för att inte säga något olämpligt. Men varje samtal, varje gång familjen var samlad, varje gång pappa var i närheten, var cancern där också.
Det var bland som hemskaste stunderna i mitt liv. Men just nu, hade jag gjort allt för att vara där nu iaf. Hellre där, än ett liv utan pappa som det är nu.
Situationen hemma är inte den bästa. Mamma kan behöva flytta härifrån. Men det är ingenting jag vill.. Och det har människor svårt att förstå det med. Men varje gång jag ska gå ut ur mitt rum går jag till köket, vardagsrummet eller pappas och mammas rum och letar efter pappa.. Jag kan inte släppa tanken om att pappa ska sitta i något av rummen än. Att ja ska kunna titta in och se att allt är bra. Att han sitter där. Jag är inte redo för att släppa min pappa. jag är inte redo för att förlora min pappa. Jag är inte redo för att leva ett liv utan min älskade pappa..
Ja hittade ett brev pappa hade skrivit till lärarna då han skulle skriva att han inte kunde jobba på ett tag.. Men att han ser fram emot att komma tillbaka efter nyår. Pappa han inte ens uppleva ett till nyår, för cancern vann över honom den 13 november kl 20.43.
I slutet av hans brev skrev han: "Hult som tappat 20 kg, nerslagen men inte utslagen."
3 månader senare, hade han tappat 15-20 kilo till, var fortfarande nerslagen, och slutligen också utslagen...
Jag blir trött på att folk antingen lägger sig i alldeles för mycket om precis allt, eller att folk tror att livet är som en dans på rosor igen för att jag ler. Klart jag ler! Att le är lättare än att känna efter hur allt är, att folk inte kan förstå de, eller bara acceptera att läget är som det är och låta mig få vara där utan att stressa mig åt olika håll och riktningar.
Jag önskar inte att någon skulle behöva vara i samma situation, men jag önskar folk kunde förstå på ett annat sätt.
På tisdag är det ett år sen pappa kom hem med beskedet om cancer.. Åkte dit med tanken om magsår eller att han var för stressad, och kom hem med vetenskapen om att cancern kommit in i våra liv..
Ja satt i Lollos rum och höll på att leta efter bibelord för att kunna skicka ut till olika folk som vanligt.. Så kommer pappa hem, sätter sig på sängen och frågar vad jag gör.. Ja svara att ja skickade ut bibelord som vanligt, och frågade hur de hade gått där borta.. Han kunde inte se mig i ögonen, och det var någonting han iaf alltid kunde..
Men så började han berätta att de inte var någon rolig sak dom sagt, och att det var en tumör dom hade hittat i matstrupen.. Men att allt skulle bli bra, för han ville vara kvar så länge som möjligt i våra liv. Att han ville vara med när vi gifter oss en vacker dag, och få möjligheten att leka med sina barnbarn.. Han var inte redo att lämna jorden än. Inte redo att lämna sitt liv än. Inte redo att lämna sin familj..
Jag var både rädd, arg, ledsen,och allt möjligt på en och samma gång.. Det går aldig att beskriva den känslan helt..
När han satt på sängen och berättade om cancern var det som att mitt liv flög iväg.. Ingenting blev någonsin sig likt.. Varje gång han var hos läkaren kom han hem med mer negativa uppgifter om vad som händer i hans kropp. Och varje gång kom beskeden som ett hårt slag i magen.. Efter varje gång trodde jag aldrig att det kunde bli värre. Det var ju min pappa. Min pappa som lovade att klara sig i många år till..
Varje dag blev som en påminnelse om vad som är på väg att hända. Middagarna som blev dom hemskaste stunderna på dagen för att man såg hur lite du kunde få i han av maten varje gång. Lagade man mat, brukade han vara den första som ville smaka och säga hur bra jag var. (hur äckligt det än kunde vara..) Han smakade på en maträtt jag gjorde.. Och han ville säga hur gott det smaka och allt sånt han brukade säga, men han kände ingen smak alls.. Cellgifterna gjorde att han inte kunna känna smaken på maten. Han såg så besviken ut.. Och så ledsen av att behöva säga att han faktiskt inte känner någon smak men att det helt säkert är jätte gott..
Jag ville inte vara den som skulle påminna honom om cancern och allt som händer mer än nödvändigt. Så alla gick på tå hemma hela tiden för att inte säga något olämpligt. Men varje samtal, varje gång familjen var samlad, varje gång pappa var i närheten, var cancern där också.
Det var bland som hemskaste stunderna i mitt liv. Men just nu, hade jag gjort allt för att vara där nu iaf. Hellre där, än ett liv utan pappa som det är nu.
Situationen hemma är inte den bästa. Mamma kan behöva flytta härifrån. Men det är ingenting jag vill.. Och det har människor svårt att förstå det med. Men varje gång jag ska gå ut ur mitt rum går jag till köket, vardagsrummet eller pappas och mammas rum och letar efter pappa.. Jag kan inte släppa tanken om att pappa ska sitta i något av rummen än. Att ja ska kunna titta in och se att allt är bra. Att han sitter där. Jag är inte redo för att släppa min pappa. jag är inte redo för att förlora min pappa. Jag är inte redo för att leva ett liv utan min älskade pappa..
Ja hittade ett brev pappa hade skrivit till lärarna då han skulle skriva att han inte kunde jobba på ett tag.. Men att han ser fram emot att komma tillbaka efter nyår. Pappa han inte ens uppleva ett till nyår, för cancern vann över honom den 13 november kl 20.43.
I slutet av hans brev skrev han: "Hult som tappat 20 kg, nerslagen men inte utslagen."
3 månader senare, hade han tappat 15-20 kilo till, var fortfarande nerslagen, och slutligen också utslagen...
