10-10-23
Jag vill
kunna le utan att känna falskhet..
kunna andas utan att känna orättvisa..
kunna stå upp utan att känna hopplöshet..
kunna vakna utan att känna en olidlig smärta..
Jag vill kunna leva utan att tänka på döden.
10-10-19
Kuggade tentan.. med 3 poäng. Kanske kan fiska till mig några poäng till imorgon när jag träffar mentorn för jag går inte helt med på poängen hon satt på vissa frågor..
Dom hade sänkt godkändsgränsen men det var ändå väldigt många som hade kuggat. Mer än vad dom hade väntat sig. Så jag vet att jag inte är ensam om det, men det känns fruktansvärt..
Som jag skrivit innan, jag blir inte bara besviken på mig själv, utan det känns verkligen som att jag sviker pappa..
Han trodde på att jag kunde. Att jag skulle bli förskollärare. Och jag vill verkligen bli förskollärare. Jag vill inget annat.. Men det känns som att jag inte klarar det :'( Och jag måste. Både för mig själv och för pappas skull...
Jag har verkligen tappat livsglädjen helt. Totalt.. Tentan var verkligen droppen som gör att bägaren rinner över.
Jag vet inte vad ja ska ta mig till. Känns som att jag misslyckas med allt och att gud verkligen är emot mig.
Hela tågresan hem så rann tårarna. Va svin jobbigt, jag försökte tänka på annat för folk satt och stirrade på mig, men de tog aldrig slut.
Mår grymt illa, har spänningshuvudvärk och bröstet värker något frukansvärt.. va sjutton ska ja ta mig till? :'(
Förlåt pappa att jag svikit dig.. :'( Jag försökte verkligen klara de, men jag är inte tillräckligt bra. Inte så bra som du trodde eller ville tro :'(
Dom hade sänkt godkändsgränsen men det var ändå väldigt många som hade kuggat. Mer än vad dom hade väntat sig. Så jag vet att jag inte är ensam om det, men det känns fruktansvärt..
Som jag skrivit innan, jag blir inte bara besviken på mig själv, utan det känns verkligen som att jag sviker pappa..
Han trodde på att jag kunde. Att jag skulle bli förskollärare. Och jag vill verkligen bli förskollärare. Jag vill inget annat.. Men det känns som att jag inte klarar det :'( Och jag måste. Både för mig själv och för pappas skull...
Jag har verkligen tappat livsglädjen helt. Totalt.. Tentan var verkligen droppen som gör att bägaren rinner över.
Jag vet inte vad ja ska ta mig till. Känns som att jag misslyckas med allt och att gud verkligen är emot mig.
Hela tågresan hem så rann tårarna. Va svin jobbigt, jag försökte tänka på annat för folk satt och stirrade på mig, men de tog aldrig slut.
Mår grymt illa, har spänningshuvudvärk och bröstet värker något frukansvärt.. va sjutton ska ja ta mig till? :'(
Förlåt pappa att jag svikit dig.. :'( Jag försökte verkligen klara de, men jag är inte tillräckligt bra. Inte så bra som du trodde eller ville tro :'(
10-10-17
Kan allt bara ta ett slut nu? :'( Jag orkar inte ta mer. Jag orkar inte hantera mer saker.
Ta mig härifrån nu :'(
snälla pappa hjälp mig :'( snälla pappa hjälp..
Ta mig härifrån nu :'(
snälla pappa hjälp mig :'( snälla pappa hjälp..
10-10-16
Nu kommer jag skriva saker som några av er som läser kanske tar illa upp för, men eftersom det är min blogg så skriver jag precis vad jag vill och vad jag känner för att skriva. men jag är så trött på att så många tror att allt är bra nu. Att jag har kunnat släppa de nu för att det gått ett år.. Men så är inte verkligheten och jag önskar att fler kunde förstå det..
Så du som inte kommer att kunna hantera det jag skriver ber jag att inte läsa det här inlägget. Jag vill inte prata om det med någon utan bara få de nedskrivet för mig själv. För som sagt, det här är en blogg för min egen skull och för min sorg, inte för någon annan.
Jag vill inte va kvar här mer.
Jag vill bara få vara med min pappa.. Ja vill bara få vara där han är och slippa all skit som är kvar här på jorden.
Det är inte många kvällar jag kan somna utan att hoppas på att aldrig mer vakna upp.
Att bara få somna och vakna upp hos min pappa. Att ha lämnat jorden bakom mig och aldrig mer återvända.
Att få prata med pappa igen, och berätta allt som hänt..
Jag skulle aldrig kunna ta livet av mig, för jag är alldeles för feg för det och jag vet hur arg pappa skulle bli.
Men på något sätt önskar jag ändå att livet kunde ta slut nu.
Drömmarna på natten är ofta om pappa. Och är det inte om pappa så drömmer jag om att jag ska försvinna på något sätt så att jag äntligen får möta pappa igen..
Det är ett hemskt tänk, men det blir att man tänker så för att sorgen blir för stor att bära. Man kan bära ett leende varje dag och spela som att allt är bra, men i sin ensamhet kan man tänka och önska något helt annat.
Många som lever i sorg går runt med tankar om att dom inte vill leva, så tro inte att jag är helt konstig som skriver och tänker så precis nu. Men det är svårt att vilja leva ett liv när livet inte har något värde. Jag kan inte se att livet har någon mening. Man föds, och sen dör man. Vad är det för mening med det?..
Jag fick bra omdömme från den praktikplatsen jag varit på nu.. Och så fort jag fick pappret om det så ville jag springa hem till pappa och visa vad dom hade skrivit..
Man behöver och måste få visa och få bekräftelse på att man är duktig. Men visar man det för någon annan än sina föräldrar upplevs det som skryt och det vill jag verkligen inte. Jag vill bara ha min pappas bekräftelse på att jag är bra. Att han säger till mig att jag kan och att han visar hur stolt han blir över det jag gjort..
Men jag kan inte visa vad jag skrivit eller vad jag fått för betyg längre.. inte till någon. Ingen kan ge den bekräftelsen pappa kan ge. Ingen kan se på mig med dom ögonen som pappa kan.
Jag är så fruktansvärt rädd för att det snart är den 13 november..
Jag önskar att allt kunde vara bra. Jag önskar att jag kunde se ett ljus. Men just nu, är allt bara kolsvart.
Min pappa var mitt ljus i livet. Cancern släckte ljuset och lämnade kvar ett stort och otäckt mörker som jag har blivit fast i.. Jag vill se pappas ljus igen.
Så du som inte kommer att kunna hantera det jag skriver ber jag att inte läsa det här inlägget. Jag vill inte prata om det med någon utan bara få de nedskrivet för mig själv. För som sagt, det här är en blogg för min egen skull och för min sorg, inte för någon annan.
Jag vill inte va kvar här mer.
Jag vill bara få vara med min pappa.. Ja vill bara få vara där han är och slippa all skit som är kvar här på jorden.
Det är inte många kvällar jag kan somna utan att hoppas på att aldrig mer vakna upp.
Att bara få somna och vakna upp hos min pappa. Att ha lämnat jorden bakom mig och aldrig mer återvända.
Att få prata med pappa igen, och berätta allt som hänt..
Jag skulle aldrig kunna ta livet av mig, för jag är alldeles för feg för det och jag vet hur arg pappa skulle bli.
Men på något sätt önskar jag ändå att livet kunde ta slut nu.
Drömmarna på natten är ofta om pappa. Och är det inte om pappa så drömmer jag om att jag ska försvinna på något sätt så att jag äntligen får möta pappa igen..
Det är ett hemskt tänk, men det blir att man tänker så för att sorgen blir för stor att bära. Man kan bära ett leende varje dag och spela som att allt är bra, men i sin ensamhet kan man tänka och önska något helt annat.
Många som lever i sorg går runt med tankar om att dom inte vill leva, så tro inte att jag är helt konstig som skriver och tänker så precis nu. Men det är svårt att vilja leva ett liv när livet inte har något värde. Jag kan inte se att livet har någon mening. Man föds, och sen dör man. Vad är det för mening med det?..
Jag fick bra omdömme från den praktikplatsen jag varit på nu.. Och så fort jag fick pappret om det så ville jag springa hem till pappa och visa vad dom hade skrivit..
Man behöver och måste få visa och få bekräftelse på att man är duktig. Men visar man det för någon annan än sina föräldrar upplevs det som skryt och det vill jag verkligen inte. Jag vill bara ha min pappas bekräftelse på att jag är bra. Att han säger till mig att jag kan och att han visar hur stolt han blir över det jag gjort..
Men jag kan inte visa vad jag skrivit eller vad jag fått för betyg längre.. inte till någon. Ingen kan ge den bekräftelsen pappa kan ge. Ingen kan se på mig med dom ögonen som pappa kan.
Jag är så fruktansvärt rädd för att det snart är den 13 november..
Jag önskar att allt kunde vara bra. Jag önskar att jag kunde se ett ljus. Men just nu, är allt bara kolsvart.
Min pappa var mitt ljus i livet. Cancern släckte ljuset och lämnade kvar ett stort och otäckt mörker som jag har blivit fast i.. Jag vill se pappas ljus igen.
galen 10-10-02
Kan inte släppa tankarna om pappa.. Jag kan inte. Är så förbannat trött på allting. Blir så arg på cancer sjukdomen. Blir så ruskigt arg..
Jag vill ha min pappa tillbaka :'( Jag vill! "Man kan inte få allt", lär man sig när man är liten, men sin pappa ska man sjutton få kunna ha!
Det är inte rätt att den som betyder mest ska få försvinna så tidigt i ens liv. Livet ska vara långt. Ha upp och ner gångar, men inte att man ska falla hårt ner till marken och inte kunna ta sig upp! Det är inte det livet ska gå ut på!! :'(
Det gör så ont.. Så ont så ont så ont.
Känns som att man vill springa bort från sig själv. Rycka bort allt som gör så ont och bara sticka långt bort.
Men smärtan går inte att ta på. Det går inte att få bort hur mycket man än försöker att inte tänka alls. Tomheten gör såå ont.
Ta mig här ifrån... :'(
Jag vill ha min pappa tillbaka :'( Jag vill! "Man kan inte få allt", lär man sig när man är liten, men sin pappa ska man sjutton få kunna ha!
Det är inte rätt att den som betyder mest ska få försvinna så tidigt i ens liv. Livet ska vara långt. Ha upp och ner gångar, men inte att man ska falla hårt ner till marken och inte kunna ta sig upp! Det är inte det livet ska gå ut på!! :'(
Det gör så ont.. Så ont så ont så ont.
Känns som att man vill springa bort från sig själv. Rycka bort allt som gör så ont och bara sticka långt bort.
Men smärtan går inte att ta på. Det går inte att få bort hur mycket man än försöker att inte tänka alls. Tomheten gör såå ont.
Ta mig här ifrån... :'(
10-10-02
Om 11 dagar är de 11 månader sen pappa försvann.. 11 månader är inte rättvist..
11 månader sen jag fick ligga i pappas famn och få tröst från honom.
Jag har fortfarande mardrömmar om dina sista andetag. Ett tjut från dina lungor som gjorde mig så fruktansvärt rädd. När jag direkt sprang upp till dig och tog tag i den arm för att få dig att känna att ja fanns där, men släppte för att du redan var kall..
Dina andetag gjorde mig så fruktansvärt rädd. Din arm som va så kall gjorde att ja ryste i hela kroppen.
jag har aldrig känt den rädslan jag kände då.
jag skakade i hela kroppen. Försökte ta tag i din hand, men du va för stel för att kunna öppna handen.
Varje gång dina lungor tjöt när jag stod vid sängen ville jag bara springa därifrån. Springa därifrån och springa till din famn. Men det var du som låg där. Det var du som tjöt. Det va dig jag var tvungen att lämna. Det var din kropp jag var så fruktansvärt rädd för..
Ja skrek åt sjuksköterskan och frågade vad som höll på att hända, och att hon måste göra något. Men hon kollade bara på honom och sa: jag beklagar.. död 20.43..
Efter det har allting varit tomt. Ingenting har kunnat fylla den tomheten som är. Ingen/ingenting kan fylla min pappas plats. Den är för evigt hans.
"En äkta vän är den som ser sorgen i dina ögon,
medan alla andra tror på ditt leende."
11 månader sen jag fick ligga i pappas famn och få tröst från honom.
Jag har fortfarande mardrömmar om dina sista andetag. Ett tjut från dina lungor som gjorde mig så fruktansvärt rädd. När jag direkt sprang upp till dig och tog tag i den arm för att få dig att känna att ja fanns där, men släppte för att du redan var kall..
Dina andetag gjorde mig så fruktansvärt rädd. Din arm som va så kall gjorde att ja ryste i hela kroppen.
jag har aldrig känt den rädslan jag kände då.
jag skakade i hela kroppen. Försökte ta tag i din hand, men du va för stel för att kunna öppna handen.
Varje gång dina lungor tjöt när jag stod vid sängen ville jag bara springa därifrån. Springa därifrån och springa till din famn. Men det var du som låg där. Det var du som tjöt. Det va dig jag var tvungen att lämna. Det var din kropp jag var så fruktansvärt rädd för..
Ja skrek åt sjuksköterskan och frågade vad som höll på att hända, och att hon måste göra något. Men hon kollade bara på honom och sa: jag beklagar.. död 20.43..
Efter det har allting varit tomt. Ingenting har kunnat fylla den tomheten som är. Ingen/ingenting kan fylla min pappas plats. Den är för evigt hans.
"En äkta vän är den som ser sorgen i dina ögon,
medan alla andra tror på ditt leende."
