carolinehult

Om 11 dagar är de 11 månader sen pappa försvann.. 11 månader är inte rättvist..
11 månader sen jag fick ligga i pappas famn och få tröst från honom.

Jag har fortfarande mardrömmar om dina sista andetag. Ett tjut från dina lungor som gjorde mig så fruktansvärt rädd. När jag direkt sprang upp till dig och tog tag i den arm för att få dig att känna att ja fanns där, men släppte för att du redan var kall..
Dina andetag gjorde mig så fruktansvärt rädd. Din arm som va så kall gjorde att ja ryste i hela kroppen.
jag har aldrig känt den rädslan jag kände då.
jag skakade i hela kroppen. Försökte ta tag i din hand, men du va för stel för att kunna öppna handen.
Varje gång dina lungor tjöt när jag stod vid sängen ville jag bara springa därifrån. Springa därifrån och springa till din famn. Men det var du som låg där. Det var du som tjöt. Det va dig jag var tvungen att lämna. Det var din kropp jag var så fruktansvärt rädd för..
Ja skrek åt sjuksköterskan och frågade vad som höll på att hända, och att hon måste göra något. Men hon kollade bara på honom och sa: jag beklagar.. död 20.43..

Efter det har allting varit tomt. Ingenting har kunnat fylla den tomheten som är. Ingen/ingenting kan fylla min pappas plats. Den är för evigt hans.


"En äkta vän är den som ser sorgen i dina ögon,
medan alla andra tror på ditt leende."