carolinehult

Dagen började med att jag möttes av en springande glad Ängla som är tvungen att hälsa så livligt det bara går på morgonen (eller så fort någon kommer innanför dörren). Väldigt gulligt sålänge dom där tänderna inte kommer fram. Jag väntar bara på den där valpkursen då hon förhoppningsvis inser att man inte behöver naffsa för att leka. :P

Skulle egentligen träna ikväll också men zandra va sjuk :( <3 så får bli någon annan dag snart istället!

Jag blir så trött på frågan "är allt bra?". Folk vet ju vad som hänt. Känslan inombords har inte förändrats sen pappa dog, den blir värre. En dag kanske det känns annorlunda och då kanske jag kan svara att det är bra. Men blir det någonsin lika bra som innan?
Jag vet inte vad jag ska säga när folk frågar hur jag mår. Ibland känns det som att folk tar för givet att allt ska kännas bättre nu.
Vissa dagar gör inte lika ont som andra. Men betyder det att allt är bra då?
När folk frågar den frågan och får svaret om att det är sådär, så blir vissa förvånade? Är man inte beredd på att höra svaret om man ställer en fråga?

Jag saknar min pappa, och det gör fruktansvärt ont.
Jag vet att människor frågar för att vara artiga och dom vill väl. Dom vill ju höra att man mår bra.. Men bara för att folk vill att man ska må bättre, så betyder inte det att allt blir bra för det. Låt mig få sköta allt i min takt. Jag är långt ifrån erfaren i hur sorg funkar. Men att jag måste få ta saker och ting i egen takt, det vet jag att jag måste få göra.



Nu ska jag lägga mig och sova en stund.. Allt va så mkt lättare när jag visste att du var i närheten..

Har bytt användarnamn så "alla" (dom två) inläggen ja hade på förra försvann. Så därför skiver jag lite av första inlägget här igen..
Först hade jag aldrig tänk skaffa någon blogg. Förstod aldrig meningen med det, och varför skulle man lägga upp hela sitt liv på en speciell sida som alla sedan kunde läsa?
Men nu har jag ändrat åsikt minsann.. Nu tänker jag skriva, men inte för andras skull utan för min egen. Därför skriver jag om precis det jag känner för, och du får ta det eller gå vidare till en annan sida :)

Jag saknar pappa.. Jag har så ont överallt att ja inte ens kan gråta.
När människor sa innan att man kan gråta tills man inte har några tårar kvar verkar vara sant.
Jag vill kunna släppa allt men det går inte.
Min mage värker, bröstet värker, ögonen gör ont, kroppen skakar. Jag vill bara ta mig ut ur den här mardrömmen.
Jag börjar förstå vad som händer mer och mer. Men lever fortfarande i min lilla drömvärld och är livrädd för att vakna upp till mardrömmen som blivit verklighet.

När jag va liten kunde jag ha mardrömmar om att pappa dog på något sätt. Pappa var och är min trygghet..
Men jag kunde alltid vakna, stiga upp ur sängen, och springa till pappa för att höra att allt bara var en hemsk dröm. 
Nu när jag drömmer om hans sista tid på sjukhuset, kan jag inte vakna upp och inse att allt var en mardröm. Nu vaknar jag upp och måste inse att det är verklighet. Vilket jag verkligen inte vill acceptera..
Hjärnan börjar förstå och arbeta för att jag ska förstå vad det är som har hänt, och att jag måste börja jobba på ett nytt liv. Men mitt hjärta säger en helt annan sak. Jag vill inte. Jag vill inte vakna upp och inse att pappa aldrig mer kommer hem. Att jag aldrig mer ska få känna hans hand mot min kind för att torka bort tårarna när jag är ledsen, eller höra hans lugnande röst så fort jag är stressad eller orolig.
Jag vill se hans leende igen. Jag vill tillbaka till tiden då allt var som det skulle..

Jag hatar cancer. Jag hatar att det kom in i min familj. Jag hatar att den tog min pappa.. Min starka pappa som klarade allt. Min starka pappa som jag alltid gömde mig bakom, för där var jag alltid trygg..

Jag hatar tiden i somras.. När hans leende förändrades till ett leende som inte hade funnits där innan. När hans skratt förvandlades till ett skratt med en gnutta rädsla i. När hans skämt inte längre kom lika ofta som innan..
När vi satt vid matbordet och varje gång vi åt så gjorde cancern sig påmind. Han kunde inte äta som förut. Jag som alltid brukar äta snabbt, började äta långsamt, och ta lite mer mat för att han skulle hinna äta upp innan jag kvar klar. Jag ville inte att han skulle behöva göra sig påmind om vad cancern gjorde med honom hela tiden. Cancern behövde inte göra att han alltid var sist kvar med maten, och att han kände skuld för att han inte kunde tugga snabbare ifall vi skulle iväg på annat..
Jag hatar att jag alltid bara fick stå och titta på när cancern sakta tog över min pappa. Att den käka upp min pappa, och jag kunde inte göra någonting för att få bort det..

Kalla mig egoistisk.. Jag vet att pappa led i slutet.. Men jag önskar bara att han kom tillbaka. I sommras var de den värsta tiden i mitt liv. Men då hade jag inte kommit till de liv jag har idag. Utan min pappa..

Du lever i mitt hjärta.. :'( <3


 ”Att stå upp fast man är trasig, att le fast det gör ont, att leva fast man inte vågar, det är mod.”