Ännu en dag.. 10-07-31
Jag minns när vi satt vid matbordet. Bordet hade vi vänt på så att alla 6 kunde sitta vid bordet. (som vi alltid gjorde när min farbror kom hit.)
Jag satt vid kanten på bordet, och du satt till höger om mig. Som alltid öppnade du min drickflaska och sedan din. En grej som inte är så speciell egentligen, men som alltid ändå skulle göras. Antingen skulle ja öppna min dricka och din, eller så gjorde du det. Ingen av oss öppnade bara sin egen.
När vi gav dig presenterna, så sken du upp.. Du log på riktigt. Det hade du inte gjort sen du fick reda på att du skulle dö av cancern. Både jag och min syster såg att du blev rörd av presenterna, och lollo sprang ut från köket för att hon inte klarade av att hålla tårarna inne. Jag satt kvar. Jag ska alltid vara stark. Men fy va det brände.. Det gäller att inte säga ett ord när man känner att tårarna precis är påväg att rinna över. Det gäller att behärska sig, så att pappa inte börjar tänka mer på att det kanske var hans sista födelsedag. (som det tyvärr blev..)
Du läste högt upp vad som stod i fotoboken, och sista sidan av boken stod det "Vi älskar dig" och en bild på mig och min syster.
Du var inte människan som grät. Jag minns bara en gång då jag sett dig gråta. Men den här gången fick du tårar i ögonen när du läste dom orden högt. Jag vet att du tog åt dig av orden. Det var det som var meningen med hela boken. Att du verkligen skulle förstå hur älskad du var.
Nu vänder vi aldrig på matbordet längre.. Allting står på sin plats, och allt och alla väntar bara på att du ska komma hem.
Ingen öppnar min dricka längre. Och jag öppnar bara min egen.
Ingen kommer och knackar på dörren så dom bara du gjorde på morgonen.
Ingen säger "god natt carro!" som får mig att kunna somna lugnt.
Jag har ingen pappa kvar.. :'( Och det gör så fruktansvärt ont..
Jag önskar att ja kunde se någon lycka i livet. Jag önskar det. Men min pappa var min lycka. Min pappa var mitt liv. Den jag kunde lita på, den jag kunde gå till, den jag alltid visste fanns där.
Hur lever man ett liv när ens trygghet rycks bort framför ögonen på en?
Hur lever man ett liv, när man inte orkar stå upp längre?
Hur lever man ett liv, när man inte har någon kraft eller ork kvar?
Hur lever man ett liv, när man inte vill?
Dikter 10-07-27
Gråt inte vid min grav, låt ögat vara torrt.
Jag finns inte där - men har inte gått bort.
Jag finns i tusen vindars röst.
I ljummet regn när det blir höst.
Jag finns i gnistrande nyfallen snö.
I solens ljus över spegelblank sjö.
När du vaknar av gryningens glitter
är de mig du hör i fåglarnas kvitter.
Jag finns i morgondagens stilla sus.
I nattens tindrande stjärneljus.
Så gråt inte vid min grav, inte för mig.
Jag finns inte där - jag finns hos dig.
Mary E Fry
----
Så liten plats
en människa
tar på jorden -
Mindre än
ett träd i skogen.
Så stort tomrum
lämnar han efter sig -
en hel värld
kan inte fylla det.
Ingrid Arvidsson
----
Tomrum
Det finns ett tomrum
i världen
där du en gång fanns-
Det tomrummet
vandrar jag
ständigt kring
under dagarna
Och faller ner i under nätterna
Edna St Vincent Millay
Tänk om.. 10-07-10
Ja klarar inte av att se en till bara sitta och glo in i väggen i vardagsrummet..
När pappa satt och stirra in i väggen skärde de i hjärtat.. Nu gör mamma likadant.
Ja borde kanske finnas där. Ja borde kanske sätta mig ner med henne och prata om vad som helst. Ja vet att hon blir glad oavsett samtalsämne. Men jag orkar inte. Ja klarar inte mer..
Varför ska jag vara den som ska finnas hela tiden och fixa upp allt hela tiden?
Det är pappas uppgift att göra mamma glad. Det är pappas uppgift att komma hem och göra allt bra.
Jag kan inte.. Ja kan inte bestämma allt. Jag kan inte styra över allting som ska styras över. Ja kan inte fixa sorgen åt andra när jag inte klarar av mig själv.. Ja kan inte, och jag vill inte..
Ja vill se mamma glad. Men ja kan inte vara den som fixar det.. Bara pappa kan.
Tänk om jag inte orkar mer..
Tänk om ja faktiskt inte orkar ta ett steg till..
Tänk om ja inte orkar se mer folk lida..
Tänk om ja faktiskt inte orkar tänka på framtid, dåtid eller allra minst nutid.
Kan ja inte bara få vara ifrån alla måsten hit och dit. Att sluta vara tvungen att tänka, att inte vara tvungen att klara en dag till.. Att inte vara tvungen att le när ja ändå inte känner för de. Att inte behöva tänka på vad alla andra ska tycka och tänka om allt precis hela tiden.
Tänk om jag har fått nog av allt och faktiskt inte orkar mer. Ja vill inte mer..
