carolinehult

På måndag fyller pappa år.. Ja minns så väl för ett år sen.. Du fick ett mini vattenfall som skulle göra en lugn när man såg på den. och du fick fotoboken som vi gjorde klart på samma dag du fyllde år, där det fanns bilder på dig och på oss, och massa texter som beskrev hur mycket du betyder. Du blev så glad för båda presenterna.

Jag minns när vi satt vid matbordet. Bordet hade vi vänt på så att alla 6 kunde sitta vid bordet. (som vi alltid gjorde när min farbror kom hit.)
Jag satt vid kanten på bordet, och du satt till höger om mig. Som alltid öppnade du min drickflaska och sedan din. En grej som inte är så speciell egentligen, men som alltid ändå skulle göras. Antingen skulle ja öppna min dricka och din, eller så gjorde du det. Ingen av oss öppnade bara sin egen.
När vi gav dig presenterna, så sken du upp.. Du log på riktigt. Det hade du inte gjort sen du fick reda på att du skulle dö av cancern. Både jag och min syster såg att du blev rörd av presenterna, och lollo sprang ut från köket för att hon inte klarade av att hålla tårarna inne. Jag satt kvar. Jag ska alltid vara stark. Men fy va det brände.. Det gäller att inte säga ett ord när man känner att tårarna precis är påväg att rinna över. Det gäller att behärska sig, så att pappa inte börjar tänka mer på att det kanske var hans sista födelsedag. (som det tyvärr blev..)

Du läste högt upp vad som stod i fotoboken, och sista sidan av boken stod det "Vi älskar dig" och en bild på mig och min syster.
Du var inte människan som grät. Jag minns bara en gång då jag sett dig gråta. Men den här gången fick du tårar i ögonen när du läste dom orden högt. Jag vet att du tog åt dig av orden. Det var det som var meningen med hela boken. Att du verkligen skulle förstå hur älskad du var.

Nu vänder vi aldrig på matbordet längre.. Allting står på sin plats, och allt och alla väntar bara på att du ska komma hem.
Ingen öppnar min dricka längre. Och jag öppnar bara min egen.
Ingen kommer och knackar på dörren så dom bara du gjorde på morgonen.
Ingen säger "god natt carro!" som får mig att kunna somna lugnt.

Jag har ingen pappa kvar.. :'( Och det gör så fruktansvärt ont..

Jag önskar att ja kunde se någon lycka i livet. Jag önskar det. Men min pappa var min lycka. Min pappa var mitt liv. Den jag kunde lita på, den jag kunde gå till, den jag alltid visste fanns där.

Hur lever man ett liv när ens trygghet rycks bort framför ögonen på en?
Hur lever man ett liv, när man inte orkar stå upp längre?
Hur lever man ett liv, när man inte har någon kraft eller ork kvar?
Hur lever man ett liv, när man inte vill?