carolinehult

Innan du dog var jag rädd för att du skulle försvinna..
Då visste jag inte hur rädslan och smärtan skulle bli senare..

Nu är jag rädd för att ens inse att du redan har försvunnit.
Allt jag vill är bara att få vara i din famn och låta tiden få stå helt stilla.

Jag saknar dig. Jag saknar verkligen dig..
Snart är det dags att sova, och imorgon blir ännu en dag av en fruktansvärd väntan på att du ska komma hem. Jag vet. Jag vet att du inte kommer. Men jag hoppas. Jag hoppas från djupet av mitt hjärta. Allt hopp på allt annat är borta, men jag vill inte ha förlorat min pappa. Jag vill inte ha sett min pappa för sista gången någonsin. Jag vägrar sluta hoppas.

Jag spricker snart inuti av att jag inte kan hantera känslan.

Jag drömde om dig i förrgår natt.. Jag fick berätta allt jag var ledsen över, och hur synd det var om mig. Först ville jag inte berätta men du tvinga mig. Sen fick jag hålla om dig och vara i din famn och gråta ut..

När jag satt och jobbade igår, kom jag på massa saker jag borde säga till pappa..
Utan att jag tänkte, så tog jag upp telefonen, letade fram pappas namn, och tänkte ringa. Jag har kvar numret han hade när han låg på sjukhuset...
Jag hejdade mig själv precis innan jag tryckte på att ringa upp.

Jag har så mycket att berätta för honom. Så mycket jag vill visa, så mycket jag vill veta mer om. Så mycket känlsor jag vill att han ska hjälpa mig igenom.

I tisdags var det mammas födelsedag. Jag var den enda som var kvar i famlijen som fanns i närheten. Jag fick fixa tårta, jag fick fixa att grannarna kom upp, jag fick fixa allt. Precis som allt annat. Jag pallar inte att behöva ta tag i allting hela tiden. Jag har plötsligt blivit den som måste styra famlijen. Jag måste vara den som  ska ha kontroll på vad vi köper, vad vi behöver, hur vi ska göra i olika situationer, hur pappas grav ska skötas, ALLT!
Jag är så trött på alltihop..
jag har min egen sorg att ta hand om, jag ska inte behöva ta hand om alla andras också. Det är inte så konstigt att jag inte kan visa vad jag känner, eller våga känna någonting, jag måste vara stark över allt. Jag är trött på det, jag orkar inte le jämt, men vad finns det för val?! :(
Ni som tror att allt är över nu och börjar bli trötta på att jag inte kommer någonvart, ni har verkligen inte fattat någonting. Yttra er inte om hur jag ska bete mig i sorgarbetet över huvudtaget. För jag tar inte in de ni säger om ni babblar om att jag borde ha kommit längre..