11-01-21
Mina ögon kan tindra, min läppar kan le,
men sorgen i mitt hjärta kan ingen se..
Vi gjorde ett "lärande minne" i skolan idag. Ett lärande minne som innebar att man skulle beskriva något man lärde sig som liten och som har haft betydelse för en. Man skulle skaffa fram 15 bilder och sedan spela in sig själv när man berättade om hur sitt lärande hade gått till. Sedan fick vi spela upp våran film inför hela gruppen..
Jag valde "när jag lärde mig att sjunga". Jag funderade länge på vad jag skulle välja, eftersom jag inte hade jätte stor lust till att välja något som jag var tvungen till att relatera till pappa. Men allting som jag lärde mig när jag var mindre, så fanns pappa med. <3
Filmen spelades upp, och läraran har ingen aning om att pappa inte finns längre. Hon skulle ge positiv feedback tillbaka, och den första meningen hon sa var: "Din pappa verkar verkligen betyda mycket för dig och du för honom!" "Det syns och hörs verkligen att din pappa är en bra pedagog och att du har lärt dig och lär dig mycket av honom."
och slutligen sa hon: "Det är verkligen kul att se att ni fortfarande kan ha ett sådant roligt intresse ihop!"
Den sista kommentaren sa hon efter att hon sett den bilden när pappa hjälper mig att färglägga bildena som jag skulle använda till barnkören jag ledde för ett tag sedan. Jag berättade att han hjälpte mig när jag var liten till att börja sjunga, och han hjälpte mig även senare med att kunna leda andra barn.
Det var första gången sen pappa dog som någon pratat om pappa i "nuform". som om han fortfarande levde. Annars är det bara i mina tankar och jag själv som pratar som om han fortfarande finns.
Jag sa ingenting om att pappa inte finns kvar. Jag bara satt där och försökte hålla inne tårarna. Det gör så ont att höra något om pappa. Så fruktansvärt ont. Det här var ju bara positiva kommentarer, och är självklart glädjande att höra, men det gör fortfarande så grymt ont.
När är det okey att vara ledsen? Är det fortfarande okey att tårar rinner?
När "får" jag vara ledsen? När finns tiden för att gråta? När finns tiden för att ta tag i smärtan. När kan jag få möjlighet som dotter att sörja min pappa?
När kommer jag att förstå och känna att min värsta mardröm faktiskt blivit verklighet?.. Jag är för rädd för att inse. För rädd för att förstå. För rädd för att känna. Allt jag vill, är att pappa ska vara kvar hos mig. :'(
Det är min högsta önskan..
men sorgen i mitt hjärta kan ingen se..
Vi gjorde ett "lärande minne" i skolan idag. Ett lärande minne som innebar att man skulle beskriva något man lärde sig som liten och som har haft betydelse för en. Man skulle skaffa fram 15 bilder och sedan spela in sig själv när man berättade om hur sitt lärande hade gått till. Sedan fick vi spela upp våran film inför hela gruppen..
Jag valde "när jag lärde mig att sjunga". Jag funderade länge på vad jag skulle välja, eftersom jag inte hade jätte stor lust till att välja något som jag var tvungen till att relatera till pappa. Men allting som jag lärde mig när jag var mindre, så fanns pappa med. <3
Filmen spelades upp, och läraran har ingen aning om att pappa inte finns längre. Hon skulle ge positiv feedback tillbaka, och den första meningen hon sa var: "Din pappa verkar verkligen betyda mycket för dig och du för honom!" "Det syns och hörs verkligen att din pappa är en bra pedagog och att du har lärt dig och lär dig mycket av honom."
och slutligen sa hon: "Det är verkligen kul att se att ni fortfarande kan ha ett sådant roligt intresse ihop!"
Den sista kommentaren sa hon efter att hon sett den bilden när pappa hjälper mig att färglägga bildena som jag skulle använda till barnkören jag ledde för ett tag sedan. Jag berättade att han hjälpte mig när jag var liten till att börja sjunga, och han hjälpte mig även senare med att kunna leda andra barn.
Det var första gången sen pappa dog som någon pratat om pappa i "nuform". som om han fortfarande levde. Annars är det bara i mina tankar och jag själv som pratar som om han fortfarande finns.
Jag sa ingenting om att pappa inte finns kvar. Jag bara satt där och försökte hålla inne tårarna. Det gör så ont att höra något om pappa. Så fruktansvärt ont. Det här var ju bara positiva kommentarer, och är självklart glädjande att höra, men det gör fortfarande så grymt ont.
När är det okey att vara ledsen? Är det fortfarande okey att tårar rinner?
När "får" jag vara ledsen? När finns tiden för att gråta? När finns tiden för att ta tag i smärtan. När kan jag få möjlighet som dotter att sörja min pappa?
När kommer jag att förstå och känna att min värsta mardröm faktiskt blivit verklighet?.. Jag är för rädd för att inse. För rädd för att förstå. För rädd för att känna. Allt jag vill, är att pappa ska vara kvar hos mig. :'(
Det är min högsta önskan..
11-01-16
Jag och David har varit ihop i snart 2 månader nu. Är det något jag kan tacka gud för, så är det för honom.
Jag önskar bara att pappa kunde få träffa honom.. Jag vet att han skulle tycka om david.. Och tanken på att han aldrig får träffa honom gör så fruktansvärt ont. Jag är så glad över att det snart gått två månader, samtidigt som varje gång jag tänker tanken på att tiden går fort, eller att någon människa säger hur snabbt tiden går så får jag panik.. Jag vill inte att tiden går framåt alls. Inte utan pappa. :'(
Varje gång någon säger att de var ett visst antal veckor eller månader sedan något hände i deras liv, så tänker jag på att det var lite mer än 14 månader sedan som pappa gick bort. Att tiden går fort, och att tiden går framåt vill jag inte tänka på över huvudtaget. Det gör bara att jag får ångest över att det går fler dagar utan att pappa är närvarande. Och allt jag vill är ju bara att han ska komma hem igen.. :'(
jag vet att han inte gör det. Jag vet att jag aldrig får höra hans röst igen.. jag vet jag vet jag vet..
Men jag hoppas fortfarande och jag önskar fortfarande att han kunde komma tillbaka. Det är så fruktansvärt mycket i mitt liv som hade varit så mycket enklare då. Jag behöver min pappa.. Jag behöver verkligen min pappa..
Det är konstigt med filmer. Är inte alls många filmer som inte handlar om sjukdomar eller om död. Varför är det så? Till och med barnfilmer (som jag kollat mycket på för att komma bort från alla tankar om sjukdom och död) har oftast något sånt i sig.
Jag såg en liten stund på en film som gick på tv förut. Självklart dog någons pappa och jag hatar känslan som kommer när en läkare kommer med beskedet om att någon tyvärr avlidigt. Det skär så fruktansvärt i hjärtat, så det går inte att beskriva med ord. Så jag bytte till en annan kanal, och den filmen kändes bättre tills slutet kom. Pappan var död, och hade skrivit ett brev till sin dotters 16 årsdag. Då började jag tänka på och fundera över varför pappa inte skrev något brev eller något sådant som jag kunde haft kvar.. Visst, vi hade långa samtal med varandra och sista tiden av hans liv kommer jag alltid att bära med mig, men om jag hittar något som han har skrivit i något block och jag ser att det är hans handstil, så blir jag varm inombords. Jag vill ha allting som han har gjort. Jag vill minnas allt han gjorde och allt han var. Ett brev hade betytt så oerhört mycket.
Kanske fånigt.. Klart att han inte ville skriva något brev, eftersom han inte hade räknat med att dö av cancern så tidigt. Han trodde ju att han skulle få leva med sjukdomen i minst 5 år till. Men att ha något konkret och att ha något att läsa som pappa skrivit, gör att han fortfarande känns nära på något konstigt sätt. När jag läser något han har skrivit, så kan jag höra hans röst, precis som om det var han som läste högt. Det är pappas ord jag vill höra, och det är pappas röst som kan göra mig lugn.
Det gör ont. Det gör så fruktansvärt ont att inte ha dig nära pappa..
Jag önskar bara att pappa kunde få träffa honom.. Jag vet att han skulle tycka om david.. Och tanken på att han aldrig får träffa honom gör så fruktansvärt ont. Jag är så glad över att det snart gått två månader, samtidigt som varje gång jag tänker tanken på att tiden går fort, eller att någon människa säger hur snabbt tiden går så får jag panik.. Jag vill inte att tiden går framåt alls. Inte utan pappa. :'(
Varje gång någon säger att de var ett visst antal veckor eller månader sedan något hände i deras liv, så tänker jag på att det var lite mer än 14 månader sedan som pappa gick bort. Att tiden går fort, och att tiden går framåt vill jag inte tänka på över huvudtaget. Det gör bara att jag får ångest över att det går fler dagar utan att pappa är närvarande. Och allt jag vill är ju bara att han ska komma hem igen.. :'(
jag vet att han inte gör det. Jag vet att jag aldrig får höra hans röst igen.. jag vet jag vet jag vet..
Men jag hoppas fortfarande och jag önskar fortfarande att han kunde komma tillbaka. Det är så fruktansvärt mycket i mitt liv som hade varit så mycket enklare då. Jag behöver min pappa.. Jag behöver verkligen min pappa..
Det är konstigt med filmer. Är inte alls många filmer som inte handlar om sjukdomar eller om död. Varför är det så? Till och med barnfilmer (som jag kollat mycket på för att komma bort från alla tankar om sjukdom och död) har oftast något sånt i sig.
Jag såg en liten stund på en film som gick på tv förut. Självklart dog någons pappa och jag hatar känslan som kommer när en läkare kommer med beskedet om att någon tyvärr avlidigt. Det skär så fruktansvärt i hjärtat, så det går inte att beskriva med ord. Så jag bytte till en annan kanal, och den filmen kändes bättre tills slutet kom. Pappan var död, och hade skrivit ett brev till sin dotters 16 årsdag. Då började jag tänka på och fundera över varför pappa inte skrev något brev eller något sådant som jag kunde haft kvar.. Visst, vi hade långa samtal med varandra och sista tiden av hans liv kommer jag alltid att bära med mig, men om jag hittar något som han har skrivit i något block och jag ser att det är hans handstil, så blir jag varm inombords. Jag vill ha allting som han har gjort. Jag vill minnas allt han gjorde och allt han var. Ett brev hade betytt så oerhört mycket.
Kanske fånigt.. Klart att han inte ville skriva något brev, eftersom han inte hade räknat med att dö av cancern så tidigt. Han trodde ju att han skulle få leva med sjukdomen i minst 5 år till. Men att ha något konkret och att ha något att läsa som pappa skrivit, gör att han fortfarande känns nära på något konstigt sätt. När jag läser något han har skrivit, så kan jag höra hans röst, precis som om det var han som läste högt. Det är pappas ord jag vill höra, och det är pappas röst som kan göra mig lugn.
Det gör ont. Det gör så fruktansvärt ont att inte ha dig nära pappa..
