11-01-21
Mina ögon kan tindra, min läppar kan le,
men sorgen i mitt hjärta kan ingen se..
Vi gjorde ett "lärande minne" i skolan idag. Ett lärande minne som innebar att man skulle beskriva något man lärde sig som liten och som har haft betydelse för en. Man skulle skaffa fram 15 bilder och sedan spela in sig själv när man berättade om hur sitt lärande hade gått till. Sedan fick vi spela upp våran film inför hela gruppen..
Jag valde "när jag lärde mig att sjunga". Jag funderade länge på vad jag skulle välja, eftersom jag inte hade jätte stor lust till att välja något som jag var tvungen till att relatera till pappa. Men allting som jag lärde mig när jag var mindre, så fanns pappa med. <3
Filmen spelades upp, och läraran har ingen aning om att pappa inte finns längre. Hon skulle ge positiv feedback tillbaka, och den första meningen hon sa var: "Din pappa verkar verkligen betyda mycket för dig och du för honom!" "Det syns och hörs verkligen att din pappa är en bra pedagog och att du har lärt dig och lär dig mycket av honom."
och slutligen sa hon: "Det är verkligen kul att se att ni fortfarande kan ha ett sådant roligt intresse ihop!"
Den sista kommentaren sa hon efter att hon sett den bilden när pappa hjälper mig att färglägga bildena som jag skulle använda till barnkören jag ledde för ett tag sedan. Jag berättade att han hjälpte mig när jag var liten till att börja sjunga, och han hjälpte mig även senare med att kunna leda andra barn.
Det var första gången sen pappa dog som någon pratat om pappa i "nuform". som om han fortfarande levde. Annars är det bara i mina tankar och jag själv som pratar som om han fortfarande finns.
Jag sa ingenting om att pappa inte finns kvar. Jag bara satt där och försökte hålla inne tårarna. Det gör så ont att höra något om pappa. Så fruktansvärt ont. Det här var ju bara positiva kommentarer, och är självklart glädjande att höra, men det gör fortfarande så grymt ont.
När är det okey att vara ledsen? Är det fortfarande okey att tårar rinner?
När "får" jag vara ledsen? När finns tiden för att gråta? När finns tiden för att ta tag i smärtan. När kan jag få möjlighet som dotter att sörja min pappa?
När kommer jag att förstå och känna att min värsta mardröm faktiskt blivit verklighet?.. Jag är för rädd för att inse. För rädd för att förstå. För rädd för att känna. Allt jag vill, är att pappa ska vara kvar hos mig. :'(
Det är min högsta önskan..
men sorgen i mitt hjärta kan ingen se..
Vi gjorde ett "lärande minne" i skolan idag. Ett lärande minne som innebar att man skulle beskriva något man lärde sig som liten och som har haft betydelse för en. Man skulle skaffa fram 15 bilder och sedan spela in sig själv när man berättade om hur sitt lärande hade gått till. Sedan fick vi spela upp våran film inför hela gruppen..
Jag valde "när jag lärde mig att sjunga". Jag funderade länge på vad jag skulle välja, eftersom jag inte hade jätte stor lust till att välja något som jag var tvungen till att relatera till pappa. Men allting som jag lärde mig när jag var mindre, så fanns pappa med. <3
Filmen spelades upp, och läraran har ingen aning om att pappa inte finns längre. Hon skulle ge positiv feedback tillbaka, och den första meningen hon sa var: "Din pappa verkar verkligen betyda mycket för dig och du för honom!" "Det syns och hörs verkligen att din pappa är en bra pedagog och att du har lärt dig och lär dig mycket av honom."
och slutligen sa hon: "Det är verkligen kul att se att ni fortfarande kan ha ett sådant roligt intresse ihop!"
Den sista kommentaren sa hon efter att hon sett den bilden när pappa hjälper mig att färglägga bildena som jag skulle använda till barnkören jag ledde för ett tag sedan. Jag berättade att han hjälpte mig när jag var liten till att börja sjunga, och han hjälpte mig även senare med att kunna leda andra barn.
Det var första gången sen pappa dog som någon pratat om pappa i "nuform". som om han fortfarande levde. Annars är det bara i mina tankar och jag själv som pratar som om han fortfarande finns.
Jag sa ingenting om att pappa inte finns kvar. Jag bara satt där och försökte hålla inne tårarna. Det gör så ont att höra något om pappa. Så fruktansvärt ont. Det här var ju bara positiva kommentarer, och är självklart glädjande att höra, men det gör fortfarande så grymt ont.
När är det okey att vara ledsen? Är det fortfarande okey att tårar rinner?
När "får" jag vara ledsen? När finns tiden för att gråta? När finns tiden för att ta tag i smärtan. När kan jag få möjlighet som dotter att sörja min pappa?
När kommer jag att förstå och känna att min värsta mardröm faktiskt blivit verklighet?.. Jag är för rädd för att inse. För rädd för att förstå. För rädd för att känna. Allt jag vill, är att pappa ska vara kvar hos mig. :'(
Det är min högsta önskan..
Kommentarer
Postat av: Becca.
Predikaren 3:1 Allting har sin rättan tid :)
Det du inte klarar av nu kommer ha en tid senare då du klarar av den kanske lite bättre.
<3
Trackback
