carolinehult

Vissa dagar känns värre än andra, är värre än andra, och kanske till och med näst in till omöjliga att ta sig igenom..
Idag är en dag då allt bara rasar..
Det är svårt att hålla humöret uppe när det gör ont i hela kroppen. Det gör ont att hålla tårar inne, det gör ont att inte kunna få ur sig allt de man borde få ur sig.. Det gör för ont..

Vi hade cellgrupp idag. Underbara människor som är med där..
Men när jag satt så flög bara tanken till mig om hur det var när jag satt och hörde pappas sista andetag.
Jag ville fly därifrån, men vart jag än flyr så kommer jag inte bort från mig själv.
jag kan springa hur mkt jag vill, jag kan skrika hur mkt jag vill.. Ingenting verkar gå ur mig ändå..

Det är inte rättvist att behöva se och höra sin pappa ta dom sista andetagen. Det är inte det.
Smärtan av att pappa är borta. Smärtan av att jag aldrig kommer få se honom i livet igen. Den går inte att beskriva, och jag förstår inte hur man ska kunna ta sig igenom. Jag förstår inte, och jag kan inte. Jag försöker. Och jag vet att många ser att jag försöker.. Och folk tolkar det som att jag är på topp humör, och att jag börjar se ljuset i tunneln. Ser andra något ljus jag inte ser?!!
För jag ser fortfarande bara mörker.. Bara massa dumt bäcksvart mörker..
Och jag vet inte hur jag ska hitta vägen ut...´

Dom flesta säger att jag kommer bli starkare av det som hänt. Starkare? Är de bara jag som ser hur jag blir svagare och svagare för varje dag som går? Att de blir svårare och svårare att orka ta sig upp på morgonen bara för att det är en ny dag?
Hur blir man starkare av att ens trygghet försvinner?! Visst.. jag är nere på botten och en dag kommer jag förhoppningsvis upp, men är de samma sak som att jag blir starkare än jag var innan? 

"Du kommer klara vad som helst efter den här situationen, för om du klarat de så här långt så kommer du inte ha några problem att ta dig igenom sorgen.."
Tänker man så, så känner man inte mig speciellt bra skulle jag vilja påstå.. Jag är precis i början av min "sorg". Varje dag blir värre. Det har liksom inte vänt till något "positivt" än som många verkar tro.. 
Jag har klarat det så här långt, för att jag inte tänker på det. jag puttar bort allt som har med känslor att göra. Det är mycket enklare att klara vardagen om man inte känner känslor just nu..

Så att jag kommer klara allt så fantastiskt bra sen, kan jag inte se. För jag lever fortfarande i en dröm om att ingenting har hänt. Alltså tar jag inte tag i situationen och har inte gjort de än. Är de samma sak som att vara stark?..
Jag vägrar acceptera att pappa inte kommer hem. Jag kan inte gå med på att allt är förändrat. Jag är som ett litet barn som vägrar göra någonting den inte vill, och alla andra försöker påverka och säga att man måste, men barnet vill inte. Och jag har aldrig någonstin tidigare kännt lika stark att jag verkligen verkligen inte vill. Jag vägrar att ändra åsikt. Jag vägrar att acceptera.

Här kommer lite beskrivning och fakta om sorgarbete.. Det är bra att veta. Både för den som är i sorgen OCH för den som står bredvid den sörjande.

Stegen i sorgarbetet är bland annat :

* Chock
* Förnekelse
* Ilska
* Sorg

Vanliga sorgereaktioner

Även om det finns ett antal vanliga reaktioner är det viktigt att komma ihåg att sorgereaktionerna
är unika och skiljer sig åt från person till person.
Man sörjer sin relation till det som gått förlorat, och eftersom alla relationer är unika så är all sorg unik.
Det går därför inte att på förhand beskriva en normal sorgereaktion. Inget sätt är rätt.
Reaktionerna varierar över tiden hos varje enskild person. Sorg är inte en tidsbestämd process, utan kan bäst beskrivas som ett flöde som rör sig som vågor upp och ner.

Vanliga uttryck för sorgereaktioner är:

* En känsla av bedövning.

Denna reaktion beror på att det som hänt är alltför smärtsamt och omvälvande för att man
ska kunna ta in och bearbeta det på en gång. Känslan av bedövning kan komma och gå under de
första dagarna efter förlusten och variera i styrka. Det första som en sörjande brukar uppleva är en känsla av bedövning.

* Koncentrationssvårigheter.

Alldagliga saker, ett problem kan vara att koncentrera sig. De kan berätta hur de går från ett rum till ett annat för att hämta något, men att de glömt vad de skulle hämta när de kommit fram.

De kan också redogöra för hur de skadade sig eftersom de inte var riktigt närvarande när de hackade grönsaker eller körde bil.
Sörjande tänker mycket på förlusten och kan därför ha svårt att minnas.

* Humörsvängningar.

En typisk reaktion är att pendla snabbt mellan olika känslolägen.

* Vredesutbrott

Ena stunden vill man ha många människor i närheten, nästa ögonblick stöter man bort alla. Utbrotten beror på den psykiska ansträngningen och upplevelsen av frustration kring det som hänt. Det är då viktigt att inte döma, utan att vara tolerant och visa förståelse. Det brukar i sin tur leda till att den underliggande sorgen kommer fram.

* Oregelbunden sömn.

Sömnen kan påverkas av sorgen. En period med sömnsvårigheter kan följas av en annan period då man istället sover extremt mycket. Över tiden kan tillstånd av sömnbrist och sömnöverskott pendla fram och tillbaka.

* Energiförlust.

Tankar och känslor kring det som hänt slukar mycket energi. Sörjande berättar ofta om en väldig trötthet som inte går att sova bort.
Den ursprungliga energin och livslusten finns helt enkelt inte, vilket i sig kan upplevas som en förlust.

Att möta människor i sorg

Grunden i att möta sörjande är att behandla sorg som en naturlig känslomässig reaktion. Sörjande har ett behov av att uttrycka sig. De vill lätta sitt hjärta för någon som kan bevara ett förtroende och lyssna med värme.

Tårarna gör dock bara den närvarande sorgen synlig. Det smärtsamma är inte att tala om själva dödsfallet, utan smärtan ligger i händelsen.

* Var ett hjärta med öron. Öron – utan mun! Se till att vara här och nu och inte låta din uppmärksamhet avledas. Ett bra sätt att behålla fokus är att fråga sig själv vem du är där för (den sörjande) och vad hon eller han försöker få dig att höra.

* Erbjud en kram.
Skulle den sörjande börja gråta, erbjuder en kram. Kramen består av en omfamning
utan klappar eller strykningar, eftersom aktiv beröring ofta hindrar känslor från att komma fram.

* När den känslomässiga isoleringen är bruten öppnas en möjligheten att aktivt hjälpa den sörjande
att genomföra ett sorgearbete utifrån vad just den personen behöver.

Omgivningens reaktioner

Medan den sörjandes reaktioner är normala och naturliga bottnar omgivningens reaktioner ofta i okunskap och rädsla. Sörjande söker på ett naturligt och hälsosamt sätt ofta tröst och hjälp från sin omgivning.

Istället kan omgivningens reaktioner ofta sammanfattas i följande punkter: 

·         De vet inte vad de ska säga

·         De är rädda för våra känslor

·         De intellektualiserar och ger svårföljda råd

·         De lyssnar inte på oss

·         De försöker byta samtalsämne

·         De vill inte tala om döden


Sammantaget bevarar detta en rädsla för att visa de normala känslorna som följer på emotionella förluster, vilket gör att vi börjar låtsas som att vi mår bra när ve egentligen inte gör de. För att inte bli helt ensam börjar den sörjande hålla färgen utåt och säga att allt är bra, fast det egentligen inte är det. På detta subtila sätt uppmuntrar omgivningen omedvetet den sörjande att agera som om deras sorg har läkt. Detta sker samtidigt som den sörjande människan vill och behöver bli hörda.

Myter om sorg

* Var stark (för andras skull).

 ”Du måste kämpa på och vara stark för andras skull” . När locket sedan
läggs på, och allt utåt sett verkar bra, ger man beröm i form av kommentarer som ”du som är så
samlad och duktig kommer säkert att gå stärkt genom detta”.
Genom att den sörjande härmed inte får uttrycka sin sorg på ett naturligt sätt skapas en inre konflikt som hämmar sorgeprocessen.

* Tiden läker alla sår.

Många har levt i illusionen att det ska bli bättre med tiden, men
det blev egentligen värre. Sorgearbetet kräver tid. Det är dock inte tiden i sig som ger läkning, utan
vad man gör under tiden.

* kommentarer som ”det är viktigt att du håller igång”

– uppmuntrar den sörjande att distrahera sig. Distraktionen skjuter för stunden undan sorgen, men om det används som ett flyktbeteende försämrar det på lång sikt sorgearbetet.

Jag skulle ha sett det i dina ögon. Jag skulle ha sett att allt inte var som det skulle.. Jag ser de i dina ögon på kortet.. varför såg jag det inte bättre när jag väl såg dig framför mig?
Sista veckan innan du åkte in kunde jag till och med vara arg på dig. Jag var arg?
Jag var arg på att du var så irriterad på allt så jag pratade inte mycket med dg. Varför gjorde jag inte det?
Jag visste ju att du hade ont jag visste att du va hur trött som helst. Tumören i huvudet tog över dig  så snabbt..

När mamma ropade på måndagen och bad mig hjälpa till att leda dig till soffan förstod jag att allt verkligen inte var bra. Att lyfta dig från sängen, och känna dina smala armar som bara kändes som skinn och ben var inte du.. Att leda dig med små små steg och se hur du gick skakandes fram glömmer jag aldrig.. Du gick som om du vore jätte gammal, och jag kollade på dina fötter hela tiden så du inte skulle stöta mot något. jag visste att du skulle ramla då..
Bara någon meter utanför sovrummet var du tvungen att sätta dig ner och vila. Jag höll i dig, men du mummlade om att du va tvungen att hålla i hantaget eftersom jag inte skulle orka hålla dig. Du missa.. Men jag tog tag i din hand och satte den på handtaget som du försökte få tag i. Min pappa som alltid var den starkaste människan jag kände, kunde inte ens stå på egna ben längre.. Bara några timmar tidigare kunde du iaf stå upp själv. kvällen innan, kunde du gå till din säng utan att någon var tvungen att leda dig.. Efter bara en natts sömn, och du kunde aldrig vara helt självständig igen..
Du vilade i 2 lååånga minuter vid handtaget, sen höll jag dig igen och ledde dig till soffan.. Du la dig ner, tittade på mig och sa "oj oj oj.. Det här var inte roligt carro.. det här var inte roligt.." Fortfarande med ett leende självklart, men jag såg hur ont du hade.. Din blick sa allt när du inte gjorde det.

På tisdagen ringde mamma och sa att jag måste få veta en grej till.. Jag hörde dig i bakgrunden när du sa att du ville prata.. Jag hade sagt till dig dagen innan att jag ville att du skulle ringa upp mig om det hade hänt något. Mamma kan inte få mig lugn på samma sätt..
Då berättade du att dom hade hittat en hjärntumör.. Att det var hjärntumören som gjorde att du var så yr och inte kunde gå själv. Jag hörde att du hade gråten i halsen.. jag kunde inte alltid höra vad du sa.. Du blev hela tiden sämre med talet, förståelsen, och du låg bara i sängen för du va för yr. Min älskade pappa :'(

Jag åkte aldrig och hälsade på dig förrens du var riktigt dålig där borta.. Idiotiskt... Men jag ville att lollo skulle vara med. Och du sa hela tiden att det var det du ville. Du ville inte att jag skulle hoppa över någon dag på jobbet och komma till dig istället. Men jag ringde till dig ofta. Och grät.. Det va du som hade fruktansvärt ont men jag fick tröst av dig? Dina ord ekar fortfarande i mitt huvud: "stackars dig! stackars dig min lilla flicka.." och "Men jag kommer hem igen! Så du behöver inte vara ledsen!"
Du lät som om du va drogad.. Du fick smärtlindrande så inte så konstigt kanske.. Men det var grymt läskigt. Varje gång någon är lite snurrig nu och börjar sluddra lite ryggar jag till. Eller när någon har druckit och dom inte är helt klar i huvudet..

På torsdagen ringde mamma mig på jobbet och sa att du var sämre.. Vi åkte till sjukhuset. 
Du va hyffsat klar i huvudet då faktiskt..
När vi kom in till dig, var de inte du som låg där i sängen. Dina ögon pekade åt alla håll och du kunde inte riktigt se oss. Jag var rädd. Rädd för min egen pappa..
Jag och lollo satte oss längst ner vid sängen. Jag grät. Men ville inte visa något.. Jag ville inte att du skulle se mig ledsen. Men du vinkade och frågade vart vi var och då kom vi närmare dig, och du sa ditt "Hej :D" som du alltid så glatt sa när du såg oss. Då såg du att tårarna rann ner för kinderna.. Och din hand kom upp direkt mot min kind och började ta bort alla tårar som kom fram..
Du lät som farmor gjorde i slutet.. Hon skulle alltid hälsa och skämta när stämningen inte var på topp.. Du gjorde precis likadant. Du sa "BÖH" till daniel för att "skrämmas" så alla skulle skratta lite. Du lyckades. Som alltid lyckas du med grejer som ingen annan hade kunnat.
jag tror att farmor var precis brevid dig. Farmor var din förebild.. Din mamma.. Jag vet och jag nästan kände hennes närvaro. Jag vet att hon tar hand om dig nu..

Natten från torsdagen till fredagen sov jag inte särskillt mycket.. Men jag hade somnat någon halvtimme innan telefonen ringde  kl. 02.15.. jag blev livrädd...  Dom sa att du kanske hamnat i koma, det var svårt att få kontakt så vi borde komma dit. Det gjorde sååå ont i bröstet och jag kunde inte sluta skaka.

När vi väl var där va du som tur var inte i koma. Du kämpade för att vi skulle  vara där och då skulle du vara med. Du lovade kvällen innan att vi skulle ses på morgonen igen..
Du pratade om tandläkaren hela tiden när vi kom. Du har alltid varit rädd för tandläkaren..
Vi brukade prata om att jag fick hänga med dig till tandläkaren när jag var 4 år. Du sa att jag fick hålla dig hårt i handen. Och det var precis vad jag gjorde heela tiden. Jag släppte aldrig din hand. jag minns det än..

Vissa gånger visste jag att du var med på vad vi sa och vad du pratade om. Och vissa gånger sa du något som inte alls stämde eller hörde till ämnet. och hela tiden blev det värre..
Vi satt hos dig hela tiden. Jag och Lollo höll dina händer och låg i din famn. Vi har inte haft en relation innan med att kunna krama varandra och säga hur mkt vi älskar varandra. Vi har mest visat det på andra sätt.
På torsdagen när ja kom så gav jag dig en kram det första jag gjorde. Och man såg hur du sken upp. På fredagen ville du ha massa kramar från oss. När du inte var med riktigt, eller kunde göra sig förstådd så visade du att du ville ha en kram. Det blev vårat sätt att "prata" när du inte kunde göra dig förstådd.

Du sa hela tiden när vi va ledsna att vi fick gråta. Att vi inte fick hålla inne på någonting.
Jag sa till dig att jag inte ville att du skulle försvinna. Som vanligt ville du inte skrämma oss så du sa: "vi får hoppas på det bästa! inte ge upp hoppet. jag kommer bli bra! det är lugnt." Du visste om att du skulle försvinna snart och att du skulle hamna i koma. Du sa det till mamma precis innan du pratade med oss i telefon om det på tisdagen.. Men du har varit så inställd hela tiden på att aldrig säga något som kan skrämma upp lollo och mig.

Du somnade ett antal gånger under fredagen.. Resten av familjen kunde sova ett litet tag när alla visste att du ändå sov. Men jag eller lollo satt vid din sida hela tiden, för att försäkra oss om att du inte kände dig ensam..
En gång när du vaknade upp och jag satt brevid dig, tittade du upp mot mig och sa: "sover inte du?" så sa ja att ja inte kunde.. då tittade du mot mig, log och sa: "Du behöver sova! sova är bra" så visade du att du ville ha en kram igen. När jag låg i din famn gjorde det inte ont i bröstet längre. Allting försvann för några minuter.. 
När jag var liten och hade drömt en hemsk mardröm, gick jag alltid in till erat rum, knacka dig på axeln och berätta om allt hemskt som hände. Du sa alltid att allt bara var en hemskt mardröm och att det inte är verklighet. Så fick jag hoppa upp i sängen och sova mellan dig och mamma.
Jag vill så gärna höra dig säga att allt bara är en mardröm igen. Att jag ska få vakna upp, gå till dig, och vakna upp och inse att det inte är något farligt som hänt. Min värsta mardröm har alltid varit att du skulle försvinna..

Du blev bara tröttare och tröttare.. Du sa till oss hur mkt du älskade oss, och att du visste att vi älskade dig också.
Vi sjöng några sånger för dig, jag och lollo. Vi hade tänkt att spela in "because you love me - celine dion" till dig i jul för att få dig att fortsätta kämpa. Den låten beskriver hur mkt du gjort i våra liv. Men jag han aldrig spela in..
Så vi sjöng den...Du sa att du hörde. Men vet inte om du förstod texten. Det är svårt att sjunga med gråten i halsen :'(

På kvällen tittade du på mig och sa "nu är det dags".. Ja frågade vad du menade, om du hade ont och jag skulle hämta läkaren för att ge dig kortison eller va de va.. men du sa: "nej nej.. ja orkar inte hålla ut mer. det är dags för mig att lämna" Så tog du min och lollos hand, drog dom till dig så vi hamnade på magen på dig så du såg oss, och sa "så ja!" så log du, somnade och hamnade i koma..

Mamma hade hämtat läkarna och sagt till dom att du va inne i slutet för du sa att du gett upp nu. Då kommer läkarna in och ger dig smärtlindrande.. ja sa åt honom att du sagt att du ville försvinna nu. Att du inte hade ont för jag hade frågat dig. Men han gav smärtlindrandet iaf..

Du kämpade att komma tillbaka en sista gång. Säkert för att visa att du inte var död än och att du hörde oss. Du tittade på mig och sa "hallå" . Allt jag sa var: "pappa!" massa gånger, och pussade din hand. va så glad att du inte var död. Mamma sa till dig att stanna kvar.. Du sa: "jadå" och somnade.. Det var sista gången jag fick höra din röst. Sista gången jag fick se dina ögon.. Sista gången du kramade min hand för att visa att du fortfarande fanns där..

Du va så orolig i koman. Du ville inte ha täcket, och ibland ville du ha det. Du skulle ha benen i kors och ibland inte och upp med händerna till huvudet. Jag vet att du hade ont i huvudet. Det syntes på dig. Ja gick ut och sa det till läkarna men dom trodde bara att du gjorde så för att du sov.. skit snack. Du gör aldrig så. Så ja tvinga dom till att ge dig mer smärtlindrande och lugnande.

Jag och lollo höll fortfarande dina händer. När du ville ha lakarnet över sig, så nöp du till i händerna och tröjan. då visste vi att du ville ha den. Sen tog du bort den efter nån minut för att du var för varm. Och så höll det på.

Efter några timmar sa läkarna till mig att sova lite. Ja ville inte, men tänkte på att du sagt innan att jag borde sova.. så jag gick och la mig och min syster satt kvar hos dig.
Jag vaknade efter en timme och sa till lollo att hon borde sova också. Hon va lite osäker men jag sa till henne att hon skulle gå ut till läkarna och säga åt dom att komma in och kolla till dig så vi kunde sova lite.
Vi låg i samma rum som dig.. Hon gjorde det och dom sa att dom skulle komma snart. det gick en halvtimme dom kom inte...

Efter 40 minuter började det tjuta i ditt bröst. lDet ät hemskt så ja sa åt mamma att hon måste hämta läkarna. Då kom den äntligen en.. men hon ställde sig bara och kollade och sa: "han kanske brukar snarka så?"
Jag sa till henne att du inte alls låter sådär.. 
Då började du andas jätte djupt en gång sen tog de nån minut tills han andades igen.. då sa hon att det var slutet.. jag och min syster flög upp till dig. Ja föröskte ta din hand men den va så stel och kall så ja kunde inte. och när du lät sådär blev jag jätte rädd. Kunde inte höra det. Efter 5 andetag så kom det inget mer. Jag bara satt där. alla andra grät. ja kunde inte fatta ngåonting. ja kröp ihop inombords och kände bara hur mitt hjärta brast.. En stor del av mig själv dog när du dog..
Förstår inte varför jag sa åt lollo att sova.. Eller varför jag kunde sova?!! Om jag hade suttit där. Om någon hade suttit där hade han haft någon vid slutet.. Han hade gåshud när han tog dom sista andetagen.. Han hade säkert varit kall innan? Jag kunde lagt på honom filten så han somnade in varmt? :'(
Du har det lagom varmt i himlen nu iaf..

Pappa.. jag älskar dig.

Jag saknar pappa..

Och det är så mycket snö så jag vill inte åka till graven.. Vilken "ursäkt" egentligen?
Men jag vill sitta där när det är varmare. Jag vill inte hålla på och tänka på att det är kallt när jag sitter där? När jag är där vill jag bara vara fokuserad på pappa.
Kylan och snön är ett problem. Sen vill jag inte riktigt åka dit för att jag inte vill förstå mer.
Det knyter sig i magen bara jag tänker på att han inte kommer hem. Varför ska man acceptera något som man verkligen inte vill inse? Varför kan han inte bara få komma hem?!
Det är så det ska vara.
Varje dag här hemma tänker jag bara på att allt kommer bli så mkt bättre när pappa är hemma igen. Pappa ska hjälpa mig att måla dom bilder jag har som hjälpmedel för att lära ut barnlåtarna till glädjeton. Pappa ska lära mig laga den där fiskgratängen som han precis lärde sig att göra 2 veckor innan han åkte in till sjukhuset och som han var så stålt över.
Pappa ska finnas där och fråga om hur dagen har varit. Pappa ska finnas där och hålla om mig när jag inte orkar stå upp själv.. Min pappa ska inte vara borta. Jag vill inte att han är i himlen, jag vill att han ska vara här. Bara här.. Hur mycket ska man behöva acceptera? Hur accepterar man ett liv utan en förälder?
Sorg förvandlas säkert. Man lär sig kanske leva med situationen. Men ska man verkligen behöva?! Va är de för värld vi lever i egentligen.. Blir så trött..

Nu ska jag gå och baka dumlemuffins.. Och till och med den grejen gör att det rör till inombords?
Han ville alltid vara den första som smakade på det någon hade bakat. Och när jag tänkte på att kanske baka dumlemuffins, så kom snabbt frågan i huvudet om: "fast kan pappa verkligen äta kolan i dumlen? Det kanske fastnar i röret?" (Röret han fick operera in för att tumören i matstrupen inte skulle täppa igen helt..)
Jag vet att han inte finns längre. Men jag har svårt att acceptera.
Min hjärna vet, men mitt hjärta hoppas fortfarande..