carolinehult

Vissa dagar känns värre än andra, är värre än andra, och kanske till och med näst in till omöjliga att ta sig igenom..
Idag är en dag då allt bara rasar..
Det är svårt att hålla humöret uppe när det gör ont i hela kroppen. Det gör ont att hålla tårar inne, det gör ont att inte kunna få ur sig allt de man borde få ur sig.. Det gör för ont..

Vi hade cellgrupp idag. Underbara människor som är med där..
Men när jag satt så flög bara tanken till mig om hur det var när jag satt och hörde pappas sista andetag.
Jag ville fly därifrån, men vart jag än flyr så kommer jag inte bort från mig själv.
jag kan springa hur mkt jag vill, jag kan skrika hur mkt jag vill.. Ingenting verkar gå ur mig ändå..

Det är inte rättvist att behöva se och höra sin pappa ta dom sista andetagen. Det är inte det.
Smärtan av att pappa är borta. Smärtan av att jag aldrig kommer få se honom i livet igen. Den går inte att beskriva, och jag förstår inte hur man ska kunna ta sig igenom. Jag förstår inte, och jag kan inte. Jag försöker. Och jag vet att många ser att jag försöker.. Och folk tolkar det som att jag är på topp humör, och att jag börjar se ljuset i tunneln. Ser andra något ljus jag inte ser?!!
För jag ser fortfarande bara mörker.. Bara massa dumt bäcksvart mörker..
Och jag vet inte hur jag ska hitta vägen ut...´

Dom flesta säger att jag kommer bli starkare av det som hänt. Starkare? Är de bara jag som ser hur jag blir svagare och svagare för varje dag som går? Att de blir svårare och svårare att orka ta sig upp på morgonen bara för att det är en ny dag?
Hur blir man starkare av att ens trygghet försvinner?! Visst.. jag är nere på botten och en dag kommer jag förhoppningsvis upp, men är de samma sak som att jag blir starkare än jag var innan? 

"Du kommer klara vad som helst efter den här situationen, för om du klarat de så här långt så kommer du inte ha några problem att ta dig igenom sorgen.."
Tänker man så, så känner man inte mig speciellt bra skulle jag vilja påstå.. Jag är precis i början av min "sorg". Varje dag blir värre. Det har liksom inte vänt till något "positivt" än som många verkar tro.. 
Jag har klarat det så här långt, för att jag inte tänker på det. jag puttar bort allt som har med känslor att göra. Det är mycket enklare att klara vardagen om man inte känner känslor just nu..

Så att jag kommer klara allt så fantastiskt bra sen, kan jag inte se. För jag lever fortfarande i en dröm om att ingenting har hänt. Alltså tar jag inte tag i situationen och har inte gjort de än. Är de samma sak som att vara stark?..
Jag vägrar acceptera att pappa inte kommer hem. Jag kan inte gå med på att allt är förändrat. Jag är som ett litet barn som vägrar göra någonting den inte vill, och alla andra försöker påverka och säga att man måste, men barnet vill inte. Och jag har aldrig någonstin tidigare kännt lika stark att jag verkligen verkligen inte vill. Jag vägrar att ändra åsikt. Jag vägrar att acceptera.