carolinehult

Jag saknar pappa..

Och det är så mycket snö så jag vill inte åka till graven.. Vilken "ursäkt" egentligen?
Men jag vill sitta där när det är varmare. Jag vill inte hålla på och tänka på att det är kallt när jag sitter där? När jag är där vill jag bara vara fokuserad på pappa.
Kylan och snön är ett problem. Sen vill jag inte riktigt åka dit för att jag inte vill förstå mer.
Det knyter sig i magen bara jag tänker på att han inte kommer hem. Varför ska man acceptera något som man verkligen inte vill inse? Varför kan han inte bara få komma hem?!
Det är så det ska vara.
Varje dag här hemma tänker jag bara på att allt kommer bli så mkt bättre när pappa är hemma igen. Pappa ska hjälpa mig att måla dom bilder jag har som hjälpmedel för att lära ut barnlåtarna till glädjeton. Pappa ska lära mig laga den där fiskgratängen som han precis lärde sig att göra 2 veckor innan han åkte in till sjukhuset och som han var så stålt över.
Pappa ska finnas där och fråga om hur dagen har varit. Pappa ska finnas där och hålla om mig när jag inte orkar stå upp själv.. Min pappa ska inte vara borta. Jag vill inte att han är i himlen, jag vill att han ska vara här. Bara här.. Hur mycket ska man behöva acceptera? Hur accepterar man ett liv utan en förälder?
Sorg förvandlas säkert. Man lär sig kanske leva med situationen. Men ska man verkligen behöva?! Va är de för värld vi lever i egentligen.. Blir så trött..

Nu ska jag gå och baka dumlemuffins.. Och till och med den grejen gör att det rör till inombords?
Han ville alltid vara den första som smakade på det någon hade bakat. Och när jag tänkte på att kanske baka dumlemuffins, så kom snabbt frågan i huvudet om: "fast kan pappa verkligen äta kolan i dumlen? Det kanske fastnar i röret?" (Röret han fick operera in för att tumören i matstrupen inte skulle täppa igen helt..)
Jag vet att han inte finns längre. Men jag har svårt att acceptera.
Min hjärna vet, men mitt hjärta hoppas fortfarande..