carolinehult

Nu kommer jag skriva saker som några av er som läser kanske tar illa upp för, men eftersom det är min blogg så skriver jag precis vad jag vill och vad jag känner för att skriva. men jag är så trött på att så många tror att allt är bra nu. Att jag har kunnat släppa de nu för att det gått ett år.. Men så är inte verkligheten och jag önskar att fler kunde förstå det..
Så du som inte kommer att kunna hantera det jag skriver ber jag att inte läsa det här inlägget. Jag vill inte prata om det med någon utan bara få de nedskrivet för mig själv. För som sagt, det här är en blogg för min egen skull och för min sorg, inte för någon annan.

Jag vill inte va kvar här mer.
Jag vill bara få vara med min pappa.. Ja vill bara få vara där han är och slippa all skit som är kvar här på jorden.
Det är inte många kvällar jag kan somna utan att hoppas på att aldrig mer vakna upp.
Att bara få somna och vakna upp hos min pappa. Att ha lämnat jorden bakom mig och aldrig mer återvända.
Att få prata med pappa igen, och berätta allt som hänt..
Jag skulle aldrig kunna ta livet av mig, för jag är alldeles för feg för det och jag vet hur arg pappa skulle bli.
Men på något sätt önskar jag ändå att livet kunde ta slut nu.
Drömmarna på natten är ofta om pappa. Och är det inte om pappa så drömmer jag om att jag ska försvinna på något sätt så att jag äntligen får möta pappa igen..
Det är ett hemskt tänk, men det blir att man tänker så för att sorgen blir för stor att bära. Man kan bära ett leende varje dag och spela som att allt är bra, men i sin ensamhet kan man tänka och önska något helt annat.

Många som lever i sorg går runt med tankar om att dom inte vill leva, så tro inte att jag är helt konstig som skriver och tänker så precis nu. Men det är svårt att vilja leva ett liv när livet inte har något värde. Jag kan inte se att livet har någon mening. Man föds, och sen dör man. Vad är det för mening med det?..

Jag fick bra omdömme från den praktikplatsen jag varit på nu.. Och så fort jag fick pappret om det så ville jag springa hem till pappa och visa vad dom hade skrivit..
Man behöver och måste få visa och få bekräftelse på att man är duktig. Men visar man det för någon annan än sina föräldrar upplevs det som skryt och det vill jag verkligen inte. Jag vill bara ha min pappas bekräftelse på att jag är bra. Att han säger till mig att jag kan och att han visar hur stolt han blir över det jag gjort..

Men jag kan inte visa vad jag skrivit eller vad jag fått för betyg längre.. inte till någon. Ingen kan ge den bekräftelsen pappa kan ge. Ingen kan se på mig med dom ögonen som pappa kan.

Jag är så fruktansvärt rädd för att det snart är den 13 november..

Jag önskar att allt kunde vara bra. Jag önskar att jag kunde se ett ljus. Men just nu, är allt bara kolsvart.
Min pappa var mitt ljus i livet. Cancern släckte ljuset och lämnade kvar ett stort och otäckt mörker som jag har blivit fast i.. Jag vill se pappas ljus igen.