10-11-02
Just nu är allting lite för mycket.. Känns som att jag inte klarar någonting och skolan är svår.
Jag måste skriva en minnesannons till tidningen innan den 13 november som mamma tjatar om hela tiden. Och jag kan inte sätta ord på saknaden som finns kvar efter pappa.. Vad skriver man då?
Sen ska mamma köpa någon krans till graven och ja måste välja vilken hon ska ta, och jag vet inte. Det kanske är små grejer att behöva välja, men jag vill inte välja. Jag vill inte behöva bestämma allt hela tiden..
Jag har börjat i en gruppen som heter "vi som mist" i skolan.. Det är 4 gånger kvar, och jag är inte helt bekväm där borta. Det är tre tjejer till som är där, och deras händelser hände för 2 - 3 år sedan. Jätte hemska situationer de sitter i, men de känner mer att det är skönt för dom att känna att de finns mer människor som har haft sorgen lika länge som dom.
Medan jag sitter där och tycker att det är svin jobbigt att sitta och lyssna på deras situationer också. Jag är nog inte helt redo för det.. Jag är helt inne i min egna sorg, och jag kan inte finnas där för dom och stötta dom i de dom står i. :'(
Igår när vi träffades i gruppen fick alla berätta om sista dagen man hade med den man förlorat.. Dom andra kunde sätta ord på de, även fast det va jätte jobbigt för dem. Men när det kom till min tur fick lärarna som är med sitta och fråga massa saker för att jag inte kunde få fram många ord. jag satt bara och nickade eller skakade på huvudet när de frågade något. Gjorde så fruktansvärt ont.. :'( Och den känslan som jag hade sista dagen kom upp igen. Trycket mot bröstet, känslan av en total tomhet, känslan av att man vill gå bort från sin egen kropp för att de är en sån orolighet som strömmar genom kroppen. Känslan av att aldrig få träffa pappa igen..
Ja kom underfund med igår kväll att det är precis därför jag puttar undan känslorna. Jag klarar inte av de.. Jag va tvungen att trycka bort de för att försöka sova. Jag kan inte tänka på pappa, utan att alla känslor kommer upp.
Jag vill inte känna det jag kände den kvällen som pappa gick bort. Det går inte..
Tårarna efter igår gör att de svider fruktansvärt under ögonen nu.. Tårarna känns som eldlågor som rinner ner för kinderna.. De gör verkligen ont.. :'(
Trycket som är över bröstet känns som om någon har ställt sig på bröstkorgen och vägrar att flytta på sig..
Hela insidan känns som att det kliar av obehag och jag vill bara bort från min egna kropp..
Jag vill inte känna allt de där igen.. Det är så mycket lättare att putta bort allt. :'(
Jag måste skriva en minnesannons till tidningen innan den 13 november som mamma tjatar om hela tiden. Och jag kan inte sätta ord på saknaden som finns kvar efter pappa.. Vad skriver man då?
Sen ska mamma köpa någon krans till graven och ja måste välja vilken hon ska ta, och jag vet inte. Det kanske är små grejer att behöva välja, men jag vill inte välja. Jag vill inte behöva bestämma allt hela tiden..
Jag har börjat i en gruppen som heter "vi som mist" i skolan.. Det är 4 gånger kvar, och jag är inte helt bekväm där borta. Det är tre tjejer till som är där, och deras händelser hände för 2 - 3 år sedan. Jätte hemska situationer de sitter i, men de känner mer att det är skönt för dom att känna att de finns mer människor som har haft sorgen lika länge som dom.
Medan jag sitter där och tycker att det är svin jobbigt att sitta och lyssna på deras situationer också. Jag är nog inte helt redo för det.. Jag är helt inne i min egna sorg, och jag kan inte finnas där för dom och stötta dom i de dom står i. :'(
Igår när vi träffades i gruppen fick alla berätta om sista dagen man hade med den man förlorat.. Dom andra kunde sätta ord på de, även fast det va jätte jobbigt för dem. Men när det kom till min tur fick lärarna som är med sitta och fråga massa saker för att jag inte kunde få fram många ord. jag satt bara och nickade eller skakade på huvudet när de frågade något. Gjorde så fruktansvärt ont.. :'( Och den känslan som jag hade sista dagen kom upp igen. Trycket mot bröstet, känslan av en total tomhet, känslan av att man vill gå bort från sin egen kropp för att de är en sån orolighet som strömmar genom kroppen. Känslan av att aldrig få träffa pappa igen..
Ja kom underfund med igår kväll att det är precis därför jag puttar undan känslorna. Jag klarar inte av de.. Jag va tvungen att trycka bort de för att försöka sova. Jag kan inte tänka på pappa, utan att alla känslor kommer upp.
Jag vill inte känna det jag kände den kvällen som pappa gick bort. Det går inte..
Tårarna efter igår gör att de svider fruktansvärt under ögonen nu.. Tårarna känns som eldlågor som rinner ner för kinderna.. De gör verkligen ont.. :'(
Trycket som är över bröstet känns som om någon har ställt sig på bröstkorgen och vägrar att flytta på sig..
Hela insidan känns som att det kliar av obehag och jag vill bara bort från min egna kropp..
Jag vill inte känna allt de där igen.. Det är så mycket lättare att putta bort allt. :'(
Kommentarer
Trackback
