carolinehult

Mamma vill hitta på saker hela tiden. Åka till skövde eller jönköping bara för att komma ut och göra något.
Hon sitter bara hemma i vardagsrummet och stirrar. Antingen sover hon i soffan, eller så tittar hon på tv fast utan ljud.
Jag är den hon kan prata med, men när hon kommer in och pratar med mig eller frågar något blir jag så trött på att behöva svara hela tiden. Hon ställer en fråga eller pratar om pappa, och svarar jag på frågan eller säger att ja inte vill prata om pappa så ska hon ändå säga om allt tre gånger igen.. Ett svar räcker inte. Hon är desperat efter att få prata med någon och som förstår henne. Men jag kan inte, jag vill inte, och jag tänker inte vara den personen.
Varje gång blir hon besviken för att jag inte vill prata om det. Varje gång tystnar hon och går ut ur rummet med en sorgsen min. Jag borde finnas, men jag finns inte.

Jag är 21 år.. Jag är inget barn längre, men jag är inte långt inne i mitt vuxna liv heller. Jag har börjat mitt vuxna liv. jag är i början! Ja kan inte ha för mycket ansvar, jag kan inte ha för mycket på axlarna.
jag klarar inte av mig själv. Hur sjutton ska ja kunna bära andra då?

Ingenting av de här hade behövt hända om du var kvar pappa... Ingenting.. Det är inte rättvist. Kom tillbaka nu!!