... 10-08-30
Skolan har börjat, och det har redan gått en vecka.
Jag ska bli förskollärare, och varje gång jag hör ordet lärare så kommer pappa upp på en gång.
Vi har fått massa böcker att läsa om massa regler i skolans värld, och jag vet inte hur jag ska klara av allt.
Jag är inte jätte bra på att plugga. Jag är och har alltid varit den som fått kämpa mig igenom precis allt. Blir så galet trött på det. Jag behöver pappas hjälp till att klara av studierna.. Innan jag började skolan nu så tänkte jag att han måste finnas med iaf. Stå vid sidan av och hjälpa till på hans sätt. Nu är jag osäker på det också.
Det räcker inte med att bara stå vid sidan av, jag behöver se honom och höra hans röst.
Nyss ringde en telefon försäljare och frågade efter Sven - Olof.. Det gör så fruktansvärt ont att behöva säga att han inte finns längre.. Jag hatar dom orden! Hatar att behöva påminna mig själv hela tiden om att han inte kommer hem. Att han inte finns i rummet bredvid. Jag ville så gärna säga: "ja han är hemma! Vänta lite så ska du få prata med honom."
Skulle gett allt i världen för att kunna säga de. Skulle gett allt för att få ha honom nära om det så bara vore en minut.
Bara en minut..
Jag ska bli förskollärare, och varje gång jag hör ordet lärare så kommer pappa upp på en gång.
Vi har fått massa böcker att läsa om massa regler i skolans värld, och jag vet inte hur jag ska klara av allt.
Jag är inte jätte bra på att plugga. Jag är och har alltid varit den som fått kämpa mig igenom precis allt. Blir så galet trött på det. Jag behöver pappas hjälp till att klara av studierna.. Innan jag började skolan nu så tänkte jag att han måste finnas med iaf. Stå vid sidan av och hjälpa till på hans sätt. Nu är jag osäker på det också.
Det räcker inte med att bara stå vid sidan av, jag behöver se honom och höra hans röst.
Nyss ringde en telefon försäljare och frågade efter Sven - Olof.. Det gör så fruktansvärt ont att behöva säga att han inte finns längre.. Jag hatar dom orden! Hatar att behöva påminna mig själv hela tiden om att han inte kommer hem. Att han inte finns i rummet bredvid. Jag ville så gärna säga: "ja han är hemma! Vänta lite så ska du få prata med honom."
Skulle gett allt i världen för att kunna säga de. Skulle gett allt för att få ha honom nära om det så bara vore en minut.
Bara en minut..
Grattis pappa.. 10-08-02
Mamma vill hitta på saker hela tiden. Åka till skövde eller jönköping bara för att komma ut och göra något.
Hon sitter bara hemma i vardagsrummet och stirrar. Antingen sover hon i soffan, eller så tittar hon på tv fast utan ljud.
Jag är den hon kan prata med, men när hon kommer in och pratar med mig eller frågar något blir jag så trött på att behöva svara hela tiden. Hon ställer en fråga eller pratar om pappa, och svarar jag på frågan eller säger att ja inte vill prata om pappa så ska hon ändå säga om allt tre gånger igen.. Ett svar räcker inte. Hon är desperat efter att få prata med någon och som förstår henne. Men jag kan inte, jag vill inte, och jag tänker inte vara den personen.
Varje gång blir hon besviken för att jag inte vill prata om det. Varje gång tystnar hon och går ut ur rummet med en sorgsen min. Jag borde finnas, men jag finns inte.
Jag är 21 år.. Jag är inget barn längre, men jag är inte långt inne i mitt vuxna liv heller. Jag har börjat mitt vuxna liv. jag är i början! Ja kan inte ha för mycket ansvar, jag kan inte ha för mycket på axlarna.
jag klarar inte av mig själv. Hur sjutton ska ja kunna bära andra då?
Ingenting av de här hade behövt hända om du var kvar pappa... Ingenting.. Det är inte rättvist. Kom tillbaka nu!!
Hon sitter bara hemma i vardagsrummet och stirrar. Antingen sover hon i soffan, eller så tittar hon på tv fast utan ljud.
Jag är den hon kan prata med, men när hon kommer in och pratar med mig eller frågar något blir jag så trött på att behöva svara hela tiden. Hon ställer en fråga eller pratar om pappa, och svarar jag på frågan eller säger att ja inte vill prata om pappa så ska hon ändå säga om allt tre gånger igen.. Ett svar räcker inte. Hon är desperat efter att få prata med någon och som förstår henne. Men jag kan inte, jag vill inte, och jag tänker inte vara den personen.
Varje gång blir hon besviken för att jag inte vill prata om det. Varje gång tystnar hon och går ut ur rummet med en sorgsen min. Jag borde finnas, men jag finns inte.
Jag är 21 år.. Jag är inget barn längre, men jag är inte långt inne i mitt vuxna liv heller. Jag har börjat mitt vuxna liv. jag är i början! Ja kan inte ha för mycket ansvar, jag kan inte ha för mycket på axlarna.
jag klarar inte av mig själv. Hur sjutton ska ja kunna bära andra då?
Ingenting av de här hade behövt hända om du var kvar pappa... Ingenting.. Det är inte rättvist. Kom tillbaka nu!!
