carolinehult

Om 11 dagar är de 11 månader sen pappa försvann.. 11 månader är inte rättvist..
11 månader sen jag fick ligga i pappas famn och få tröst från honom.

Jag har fortfarande mardrömmar om dina sista andetag. Ett tjut från dina lungor som gjorde mig så fruktansvärt rädd. När jag direkt sprang upp till dig och tog tag i den arm för att få dig att känna att ja fanns där, men släppte för att du redan var kall..
Dina andetag gjorde mig så fruktansvärt rädd. Din arm som va så kall gjorde att ja ryste i hela kroppen.
jag har aldrig känt den rädslan jag kände då.
jag skakade i hela kroppen. Försökte ta tag i din hand, men du va för stel för att kunna öppna handen.
Varje gång dina lungor tjöt när jag stod vid sängen ville jag bara springa därifrån. Springa därifrån och springa till din famn. Men det var du som låg där. Det var du som tjöt. Det va dig jag var tvungen att lämna. Det var din kropp jag var så fruktansvärt rädd för..
Ja skrek åt sjuksköterskan och frågade vad som höll på att hända, och att hon måste göra något. Men hon kollade bara på honom och sa: jag beklagar.. död 20.43..

Efter det har allting varit tomt. Ingenting har kunnat fylla den tomheten som är. Ingen/ingenting kan fylla min pappas plats. Den är för evigt hans.


"En äkta vän är den som ser sorgen i dina ögon,
medan alla andra tror på ditt leende."

Jag pallar inte mer.. Skoluppgifterna klarar jag inte av. Ja behöver pappas hjälp..
Så fort jag säger orden "pappas hjälp" så säger några att ja inte kommer klara mer om ja inte tror mer på mig själv, och att ja inte ska vara så beroende av pappa. SKIT SNACK!
Dumma idioter.. :'(

Allt och alla bara försvinner.. Hela tiden.
Hur sjutton ska ja klara av att bli lärare om jag inte klarar av uppgifterna? Hur ska jag kunna bli den lärare jag vill bli, när jag inte kan plugga till de? :'(

Kuggar jag något, är de inte bara ett nedslag för mig själv. Jag sviker pappa på köpet.

Mamma är ensam kvar hemmai lägenheten. Det märks tydligt på henne att hon inte alls tycker om det. Ja borde vara där och prata med henne.. Jag borde ta tag i litteraturen och klara av uppgifterna. Jag borde bli vuxen och kunna ta tag i mig själv mer.. Jag borde, borde, borde..
Jag pallar inte mer. Jag orkar inte mer.. :'(

Dumma idiotiska liv. Önskar ja kunde vara hos pappa nu.

Döden betyder ingenting.

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.

Jag är jag och du är du.

Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn.

Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade.

Ändra inte ditt tonfall.

Håll sorgen borta från din röst.

Skratta tillsammans med mig,

Som vi brukade skratta åt vardagens små ting.

Le mot mig.

Tänk på mig.
Be för mig.

Låt mitt namn fortsätta att vara en del av din vardag.

Livet betyder detsamma.

Inget har skett som förändrat det.

Livet går vidare för att det måste gå vidare.

Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte kan se mig?

Jag väntar på dig, för en kort stund.

Alldeles i närheten.

Allt är bra.

Skolan har börjat, och det har redan gått en vecka.
Jag ska bli förskollärare, och varje gång jag hör ordet lärare så kommer pappa upp på en gång.
Vi har fått massa böcker att läsa om massa regler i skolans värld, och jag vet inte hur jag ska klara av allt.
Jag är inte jätte bra på att plugga. Jag är och har alltid varit den som fått kämpa mig igenom precis allt. Blir så galet trött på det. Jag behöver pappas hjälp till att klara av studierna.. Innan jag började skolan nu så tänkte jag att han måste finnas med iaf. Stå vid sidan av och hjälpa till på hans sätt. Nu är jag osäker på det också.
Det räcker inte med att bara stå vid sidan av, jag behöver se honom och höra hans röst.

Nyss ringde en telefon försäljare och frågade efter Sven - Olof.. Det gör så fruktansvärt ont att behöva säga att han inte finns längre.. Jag hatar dom orden! Hatar att behöva påminna mig själv hela tiden om att han inte kommer hem. Att han inte finns i rummet bredvid. Jag ville så gärna säga: "ja han är hemma! Vänta lite så ska du få prata med honom."
Skulle gett allt i världen för att kunna säga de. Skulle gett allt för att få ha honom nära om det så bara vore en minut.
Bara en minut.. 

Mamma vill hitta på saker hela tiden. Åka till skövde eller jönköping bara för att komma ut och göra något.
Hon sitter bara hemma i vardagsrummet och stirrar. Antingen sover hon i soffan, eller så tittar hon på tv fast utan ljud.
Jag är den hon kan prata med, men när hon kommer in och pratar med mig eller frågar något blir jag så trött på att behöva svara hela tiden. Hon ställer en fråga eller pratar om pappa, och svarar jag på frågan eller säger att ja inte vill prata om pappa så ska hon ändå säga om allt tre gånger igen.. Ett svar räcker inte. Hon är desperat efter att få prata med någon och som förstår henne. Men jag kan inte, jag vill inte, och jag tänker inte vara den personen.
Varje gång blir hon besviken för att jag inte vill prata om det. Varje gång tystnar hon och går ut ur rummet med en sorgsen min. Jag borde finnas, men jag finns inte.

Jag är 21 år.. Jag är inget barn längre, men jag är inte långt inne i mitt vuxna liv heller. Jag har börjat mitt vuxna liv. jag är i början! Ja kan inte ha för mycket ansvar, jag kan inte ha för mycket på axlarna.
jag klarar inte av mig själv. Hur sjutton ska ja kunna bära andra då?

Ingenting av de här hade behövt hända om du var kvar pappa... Ingenting.. Det är inte rättvist. Kom tillbaka nu!!

På måndag fyller pappa år.. Ja minns så väl för ett år sen.. Du fick ett mini vattenfall som skulle göra en lugn när man såg på den. och du fick fotoboken som vi gjorde klart på samma dag du fyllde år, där det fanns bilder på dig och på oss, och massa texter som beskrev hur mycket du betyder. Du blev så glad för båda presenterna.

Jag minns när vi satt vid matbordet. Bordet hade vi vänt på så att alla 6 kunde sitta vid bordet. (som vi alltid gjorde när min farbror kom hit.)
Jag satt vid kanten på bordet, och du satt till höger om mig. Som alltid öppnade du min drickflaska och sedan din. En grej som inte är så speciell egentligen, men som alltid ändå skulle göras. Antingen skulle ja öppna min dricka och din, eller så gjorde du det. Ingen av oss öppnade bara sin egen.
När vi gav dig presenterna, så sken du upp.. Du log på riktigt. Det hade du inte gjort sen du fick reda på att du skulle dö av cancern. Både jag och min syster såg att du blev rörd av presenterna, och lollo sprang ut från köket för att hon inte klarade av att hålla tårarna inne. Jag satt kvar. Jag ska alltid vara stark. Men fy va det brände.. Det gäller att inte säga ett ord när man känner att tårarna precis är påväg att rinna över. Det gäller att behärska sig, så att pappa inte börjar tänka mer på att det kanske var hans sista födelsedag. (som det tyvärr blev..)

Du läste högt upp vad som stod i fotoboken, och sista sidan av boken stod det "Vi älskar dig" och en bild på mig och min syster.
Du var inte människan som grät. Jag minns bara en gång då jag sett dig gråta. Men den här gången fick du tårar i ögonen när du läste dom orden högt. Jag vet att du tog åt dig av orden. Det var det som var meningen med hela boken. Att du verkligen skulle förstå hur älskad du var.

Nu vänder vi aldrig på matbordet längre.. Allting står på sin plats, och allt och alla väntar bara på att du ska komma hem.
Ingen öppnar min dricka längre. Och jag öppnar bara min egen.
Ingen kommer och knackar på dörren så dom bara du gjorde på morgonen.
Ingen säger "god natt carro!" som får mig att kunna somna lugnt.

Jag har ingen pappa kvar.. :'( Och det gör så fruktansvärt ont..

Jag önskar att ja kunde se någon lycka i livet. Jag önskar det. Men min pappa var min lycka. Min pappa var mitt liv. Den jag kunde lita på, den jag kunde gå till, den jag alltid visste fanns där.

Hur lever man ett liv när ens trygghet rycks bort framför ögonen på en?
Hur lever man ett liv, när man inte orkar stå upp längre?
Hur lever man ett liv, när man inte har någon kraft eller ork kvar?
Hur lever man ett liv, när man inte vill?

"Gråt inte vid min grav"

Gråt inte vid min grav, låt ögat vara torrt.
Jag finns inte där - men har inte gått bort.
Jag finns i tusen vindars röst.
I ljummet regn när det blir höst.
Jag finns i gnistrande nyfallen snö.
I solens ljus över spegelblank sjö.
När du vaknar av gryningens glitter
är de mig du hör i fåglarnas kvitter.
Jag finns i morgondagens stilla sus.
I nattens tindrande stjärneljus.
Så gråt inte vid min grav, inte för mig.
Jag finns inte där - jag finns hos dig.

Mary E Fry

----

Så liten plats
en människa
tar på jorden -
Mindre än
ett träd i skogen.

Så stort tomrum
lämnar han efter sig -
en hel värld
kan inte fylla det.

Ingrid Arvidsson

----

Tomrum

Det finns ett tomrum
i världen
där du en gång fanns-
Det tomrummet
vandrar jag
ständigt kring
under dagarna

Och faller ner i under nätterna

Edna St Vincent Millay

Jag blir så trött.. Jag blir så trött på att folk ska ha sina kommentarer, att folk ska bete sig på ett visst sätt eller helt enkelt att folk inte accepterar mig för hur jag är. Hur jag är och inte hur jag var innan allt vändes upp och ner i min värld..
Jag blir trött på att folk antingen lägger sig i alldeles för mycket om precis allt, eller att folk tror att livet är som en dans på rosor igen för att jag ler. Klart jag ler! Att le är lättare än att känna efter hur allt är, att folk inte kan förstå de, eller bara acceptera att läget är som det är och låta mig få vara där utan att stressa mig åt olika håll och riktningar.
Jag önskar inte att någon skulle behöva vara i samma situation, men jag önskar folk kunde förstå på ett annat sätt.

På tisdag är det ett år sen pappa kom hem med beskedet om cancer.. Åkte dit med tanken om magsår eller att han var för stressad, och kom hem med vetenskapen om att cancern kommit in i våra liv..
Ja satt i Lollos rum och höll på att leta efter bibelord för att kunna skicka ut till olika folk som vanligt.. Så kommer pappa hem, sätter sig på sängen och frågar vad jag gör.. Ja svara att ja skickade ut bibelord som vanligt, och frågade hur de hade gått där borta.. Han kunde inte se mig i ögonen, och det var någonting han iaf alltid kunde..

Men så började han berätta att de inte var någon rolig sak dom sagt, och att det var en tumör dom hade hittat i matstrupen.. Men att allt skulle bli bra, för han ville vara kvar så länge som möjligt i våra liv. Att han ville vara med när vi gifter oss en vacker dag, och få möjligheten att leka med sina barnbarn.. Han var inte redo att lämna jorden än. Inte redo att lämna sitt liv än. Inte redo att lämna sin familj..

Jag var både rädd, arg, ledsen,och allt möjligt på en och samma gång.. Det går aldig att beskriva den känslan helt..
När han satt på sängen och berättade om cancern var det som att mitt liv flög iväg.. Ingenting blev någonsin sig likt.. Varje gång han var hos läkaren kom han hem med mer negativa uppgifter om vad som händer i hans kropp.  Och varje gång kom beskeden som ett hårt slag i magen.. Efter varje gång trodde jag aldrig att det kunde bli värre. Det var ju min pappa. Min pappa som lovade att klara sig i många år till..

Varje dag blev som en påminnelse om vad som är på väg att hända. Middagarna som blev dom hemskaste stunderna på dagen för att man såg hur lite du kunde få i han av maten varje gång. Lagade man mat, brukade han vara den första som ville smaka och säga hur bra jag var. (hur äckligt det än kunde vara..) Han smakade på en maträtt jag gjorde.. Och han ville säga hur gott det smaka och allt sånt han brukade säga, men han kände ingen smak alls.. Cellgifterna gjorde att han inte kunna känna smaken på maten. Han såg så besviken ut.. Och så ledsen av att behöva säga att han faktiskt inte känner någon smak men att det helt säkert är jätte gott..

Jag ville inte vara den som skulle påminna honom om cancern och allt som händer mer än nödvändigt. Så alla gick på tå hemma hela tiden för att inte säga något olämpligt. Men varje samtal, varje gång familjen var samlad, varje gång pappa var i närheten, var cancern där också.

Det var bland som hemskaste stunderna i mitt liv. Men just nu, hade jag gjort allt för att vara där nu iaf. Hellre där, än ett liv utan pappa som det är nu.

Situationen hemma är inte den bästa. Mamma kan behöva flytta härifrån. Men det är ingenting jag vill.. Och det har människor svårt att förstå det med. Men varje gång jag ska gå ut ur mitt rum går jag till köket, vardagsrummet eller pappas och mammas rum och letar efter pappa.. Jag kan inte släppa tanken om att pappa ska sitta i något av rummen än. Att ja ska kunna titta in och se att allt är bra. Att han sitter där. Jag är inte redo för att släppa min pappa. jag är inte redo för att förlora min pappa. Jag är inte redo för att leva ett liv utan min älskade pappa..

Ja hittade ett brev pappa hade skrivit till lärarna då han skulle skriva att han inte kunde jobba på ett tag.. Men att han ser fram emot att komma tillbaka efter nyår. Pappa han inte ens uppleva ett till nyår, för cancern vann över honom den 13 november kl 20.43.
I slutet av hans brev skrev han: "Hult som tappat 20 kg,  nerslagen men inte utslagen."
3 månader senare, hade han tappat 15-20 kilo till, var fortfarande nerslagen, och slutligen också utslagen...

 

Varje natt blir en påminnelse
Varje dag en kamp
Varje dygn en smärta

Jag kan inta tänka på situationen, det skrämmer mig för mycket, det gör alldeles för ont.
jag vågar inte tänka, men allt som hänt hindrar mig från att bara kunna gå vidare..

Är man stark när man går med ett leende istället för att bryta ihop i tårar för att det gör för ont? Tårar tar inte slut och smärtan blir aldrig mindre, snarare större.
Är man stark då? Eller är man för svag för att faktiskt orka ta tag i problemet?

Blir man automatisk stark, när man är för svag?

Förra veckan fick Ängla åka till en hundfrisör för att klippa sig.
Hon som klippte skulle egentlligen bara klippa 2-3 cm av pälsen och spara toffsen på huvudet, eftersom vi har sparat den länge för att äntligen kunna få upp allt så man ser Änglas ögon.. Jag förklarade hur hon skulle klippa  4 gånger så hon verklinge skulle förstå..
MEN det gick ändå inte in..
Hon klippte så att hon har 2.3 cm KVAR av pälsen, och toffsen är kvar, men hon har klippt runt ögonen, så toffsen gör egentligen ingen skillnad, vi får ändå börja om från början med att spara ut så att allt inte är för ögonen igen :P
Men som tur är växer det ut snart igen!

Jag saknar dig. Jag saknar verkligen dig..
Snart är det dags att sova, och imorgon blir ännu en dag av en fruktansvärd väntan på att du ska komma hem. Jag vet. Jag vet att du inte kommer. Men jag hoppas. Jag hoppas från djupet av mitt hjärta. Allt hopp på allt annat är borta, men jag vill inte ha förlorat min pappa. Jag vill inte ha sett min pappa för sista gången någonsin. Jag vägrar sluta hoppas.

Jag spricker snart inuti av att jag inte kan hantera känslan.

Jag drömde om dig i förrgår natt.. Jag fick berätta allt jag var ledsen över, och hur synd det var om mig. Först ville jag inte berätta men du tvinga mig. Sen fick jag hålla om dig och vara i din famn och gråta ut..

Jag orkar inte mer känslor. Pappa hjälp mig komma ur det på något sätt :'(

Vissa dagar känns värre än andra, är värre än andra, och kanske till och med näst in till omöjliga att ta sig igenom..
Idag är en dag då allt bara rasar..
Det är svårt att hålla humöret uppe när det gör ont i hela kroppen. Det gör ont att hålla tårar inne, det gör ont att inte kunna få ur sig allt de man borde få ur sig.. Det gör för ont..

Vi hade cellgrupp idag. Underbara människor som är med där..
Men när jag satt så flög bara tanken till mig om hur det var när jag satt och hörde pappas sista andetag.
Jag ville fly därifrån, men vart jag än flyr så kommer jag inte bort från mig själv.
jag kan springa hur mkt jag vill, jag kan skrika hur mkt jag vill.. Ingenting verkar gå ur mig ändå..

Det är inte rättvist att behöva se och höra sin pappa ta dom sista andetagen. Det är inte det.
Smärtan av att pappa är borta. Smärtan av att jag aldrig kommer få se honom i livet igen. Den går inte att beskriva, och jag förstår inte hur man ska kunna ta sig igenom. Jag förstår inte, och jag kan inte. Jag försöker. Och jag vet att många ser att jag försöker.. Och folk tolkar det som att jag är på topp humör, och att jag börjar se ljuset i tunneln. Ser andra något ljus jag inte ser?!!
För jag ser fortfarande bara mörker.. Bara massa dumt bäcksvart mörker..
Och jag vet inte hur jag ska hitta vägen ut...´

Dom flesta säger att jag kommer bli starkare av det som hänt. Starkare? Är de bara jag som ser hur jag blir svagare och svagare för varje dag som går? Att de blir svårare och svårare att orka ta sig upp på morgonen bara för att det är en ny dag?
Hur blir man starkare av att ens trygghet försvinner?! Visst.. jag är nere på botten och en dag kommer jag förhoppningsvis upp, men är de samma sak som att jag blir starkare än jag var innan? 

"Du kommer klara vad som helst efter den här situationen, för om du klarat de så här långt så kommer du inte ha några problem att ta dig igenom sorgen.."
Tänker man så, så känner man inte mig speciellt bra skulle jag vilja påstå.. Jag är precis i början av min "sorg". Varje dag blir värre. Det har liksom inte vänt till något "positivt" än som många verkar tro.. 
Jag har klarat det så här långt, för att jag inte tänker på det. jag puttar bort allt som har med känslor att göra. Det är mycket enklare att klara vardagen om man inte känner känslor just nu..

Så att jag kommer klara allt så fantastiskt bra sen, kan jag inte se. För jag lever fortfarande i en dröm om att ingenting har hänt. Alltså tar jag inte tag i situationen och har inte gjort de än. Är de samma sak som att vara stark?..
Jag vägrar acceptera att pappa inte kommer hem. Jag kan inte gå med på att allt är förändrat. Jag är som ett litet barn som vägrar göra någonting den inte vill, och alla andra försöker påverka och säga att man måste, men barnet vill inte. Och jag har aldrig någonstin tidigare kännt lika stark att jag verkligen verkligen inte vill. Jag vägrar att ändra åsikt. Jag vägrar att acceptera.

Jag skulle ha sett det i dina ögon. Jag skulle ha sett att allt inte var som det skulle.. Jag ser de i dina ögon på kortet.. varför såg jag det inte bättre när jag väl såg dig framför mig?
Sista veckan innan du åkte in kunde jag till och med vara arg på dig. Jag var arg?
Jag var arg på att du var så irriterad på allt så jag pratade inte mycket med dg. Varför gjorde jag inte det?
Jag visste ju att du hade ont jag visste att du va hur trött som helst. Tumören i huvudet tog över dig  så snabbt..

När mamma ropade på måndagen och bad mig hjälpa till att leda dig till soffan förstod jag att allt verkligen inte var bra. Att lyfta dig från sängen, och känna dina smala armar som bara kändes som skinn och ben var inte du.. Att leda dig med små små steg och se hur du gick skakandes fram glömmer jag aldrig.. Du gick som om du vore jätte gammal, och jag kollade på dina fötter hela tiden så du inte skulle stöta mot något. jag visste att du skulle ramla då..
Bara någon meter utanför sovrummet var du tvungen att sätta dig ner och vila. Jag höll i dig, men du mummlade om att du va tvungen att hålla i hantaget eftersom jag inte skulle orka hålla dig. Du missa.. Men jag tog tag i din hand och satte den på handtaget som du försökte få tag i. Min pappa som alltid var den starkaste människan jag kände, kunde inte ens stå på egna ben längre.. Bara några timmar tidigare kunde du iaf stå upp själv. kvällen innan, kunde du gå till din säng utan att någon var tvungen att leda dig.. Efter bara en natts sömn, och du kunde aldrig vara helt självständig igen..
Du vilade i 2 lååånga minuter vid handtaget, sen höll jag dig igen och ledde dig till soffan.. Du la dig ner, tittade på mig och sa "oj oj oj.. Det här var inte roligt carro.. det här var inte roligt.." Fortfarande med ett leende självklart, men jag såg hur ont du hade.. Din blick sa allt när du inte gjorde det.

På tisdagen ringde mamma och sa att jag måste få veta en grej till.. Jag hörde dig i bakgrunden när du sa att du ville prata.. Jag hade sagt till dig dagen innan att jag ville att du skulle ringa upp mig om det hade hänt något. Mamma kan inte få mig lugn på samma sätt..
Då berättade du att dom hade hittat en hjärntumör.. Att det var hjärntumören som gjorde att du var så yr och inte kunde gå själv. Jag hörde att du hade gråten i halsen.. jag kunde inte alltid höra vad du sa.. Du blev hela tiden sämre med talet, förståelsen, och du låg bara i sängen för du va för yr. Min älskade pappa :'(

Jag åkte aldrig och hälsade på dig förrens du var riktigt dålig där borta.. Idiotiskt... Men jag ville att lollo skulle vara med. Och du sa hela tiden att det var det du ville. Du ville inte att jag skulle hoppa över någon dag på jobbet och komma till dig istället. Men jag ringde till dig ofta. Och grät.. Det va du som hade fruktansvärt ont men jag fick tröst av dig? Dina ord ekar fortfarande i mitt huvud: "stackars dig! stackars dig min lilla flicka.." och "Men jag kommer hem igen! Så du behöver inte vara ledsen!"
Du lät som om du va drogad.. Du fick smärtlindrande så inte så konstigt kanske.. Men det var grymt läskigt. Varje gång någon är lite snurrig nu och börjar sluddra lite ryggar jag till. Eller när någon har druckit och dom inte är helt klar i huvudet..

På torsdagen ringde mamma mig på jobbet och sa att du var sämre.. Vi åkte till sjukhuset. 
Du va hyffsat klar i huvudet då faktiskt..
När vi kom in till dig, var de inte du som låg där i sängen. Dina ögon pekade åt alla håll och du kunde inte riktigt se oss. Jag var rädd. Rädd för min egen pappa..
Jag och lollo satte oss längst ner vid sängen. Jag grät. Men ville inte visa något.. Jag ville inte att du skulle se mig ledsen. Men du vinkade och frågade vart vi var och då kom vi närmare dig, och du sa ditt "Hej :D" som du alltid så glatt sa när du såg oss. Då såg du att tårarna rann ner för kinderna.. Och din hand kom upp direkt mot min kind och började ta bort alla tårar som kom fram..
Du lät som farmor gjorde i slutet.. Hon skulle alltid hälsa och skämta när stämningen inte var på topp.. Du gjorde precis likadant. Du sa "BÖH" till daniel för att "skrämmas" så alla skulle skratta lite. Du lyckades. Som alltid lyckas du med grejer som ingen annan hade kunnat.
jag tror att farmor var precis brevid dig. Farmor var din förebild.. Din mamma.. Jag vet och jag nästan kände hennes närvaro. Jag vet att hon tar hand om dig nu..

Natten från torsdagen till fredagen sov jag inte särskillt mycket.. Men jag hade somnat någon halvtimme innan telefonen ringde  kl. 02.15.. jag blev livrädd...  Dom sa att du kanske hamnat i koma, det var svårt att få kontakt så vi borde komma dit. Det gjorde sååå ont i bröstet och jag kunde inte sluta skaka.

När vi väl var där va du som tur var inte i koma. Du kämpade för att vi skulle  vara där och då skulle du vara med. Du lovade kvällen innan att vi skulle ses på morgonen igen..
Du pratade om tandläkaren hela tiden när vi kom. Du har alltid varit rädd för tandläkaren..
Vi brukade prata om att jag fick hänga med dig till tandläkaren när jag var 4 år. Du sa att jag fick hålla dig hårt i handen. Och det var precis vad jag gjorde heela tiden. Jag släppte aldrig din hand. jag minns det än..

Vissa gånger visste jag att du var med på vad vi sa och vad du pratade om. Och vissa gånger sa du något som inte alls stämde eller hörde till ämnet. och hela tiden blev det värre..
Vi satt hos dig hela tiden. Jag och Lollo höll dina händer och låg i din famn. Vi har inte haft en relation innan med att kunna krama varandra och säga hur mkt vi älskar varandra. Vi har mest visat det på andra sätt.
På torsdagen när ja kom så gav jag dig en kram det första jag gjorde. Och man såg hur du sken upp. På fredagen ville du ha massa kramar från oss. När du inte var med riktigt, eller kunde göra sig förstådd så visade du att du ville ha en kram. Det blev vårat sätt att "prata" när du inte kunde göra dig förstådd.

Du sa hela tiden när vi va ledsna att vi fick gråta. Att vi inte fick hålla inne på någonting.
Jag sa till dig att jag inte ville att du skulle försvinna. Som vanligt ville du inte skrämma oss så du sa: "vi får hoppas på det bästa! inte ge upp hoppet. jag kommer bli bra! det är lugnt." Du visste om att du skulle försvinna snart och att du skulle hamna i koma. Du sa det till mamma precis innan du pratade med oss i telefon om det på tisdagen.. Men du har varit så inställd hela tiden på att aldrig säga något som kan skrämma upp lollo och mig.

Du somnade ett antal gånger under fredagen.. Resten av familjen kunde sova ett litet tag när alla visste att du ändå sov. Men jag eller lollo satt vid din sida hela tiden, för att försäkra oss om att du inte kände dig ensam..
En gång när du vaknade upp och jag satt brevid dig, tittade du upp mot mig och sa: "sover inte du?" så sa ja att ja inte kunde.. då tittade du mot mig, log och sa: "Du behöver sova! sova är bra" så visade du att du ville ha en kram igen. När jag låg i din famn gjorde det inte ont i bröstet längre. Allting försvann för några minuter.. 
När jag var liten och hade drömt en hemsk mardröm, gick jag alltid in till erat rum, knacka dig på axeln och berätta om allt hemskt som hände. Du sa alltid att allt bara var en hemskt mardröm och att det inte är verklighet. Så fick jag hoppa upp i sängen och sova mellan dig och mamma.
Jag vill så gärna höra dig säga att allt bara är en mardröm igen. Att jag ska få vakna upp, gå till dig, och vakna upp och inse att det inte är något farligt som hänt. Min värsta mardröm har alltid varit att du skulle försvinna..

Du blev bara tröttare och tröttare.. Du sa till oss hur mkt du älskade oss, och att du visste att vi älskade dig också.
Vi sjöng några sånger för dig, jag och lollo. Vi hade tänkt att spela in "because you love me - celine dion" till dig i jul för att få dig att fortsätta kämpa. Den låten beskriver hur mkt du gjort i våra liv. Men jag han aldrig spela in..
Så vi sjöng den...Du sa att du hörde. Men vet inte om du förstod texten. Det är svårt att sjunga med gråten i halsen :'(

På kvällen tittade du på mig och sa "nu är det dags".. Ja frågade vad du menade, om du hade ont och jag skulle hämta läkaren för att ge dig kortison eller va de va.. men du sa: "nej nej.. ja orkar inte hålla ut mer. det är dags för mig att lämna" Så tog du min och lollos hand, drog dom till dig så vi hamnade på magen på dig så du såg oss, och sa "så ja!" så log du, somnade och hamnade i koma..

Mamma hade hämtat läkarna och sagt till dom att du va inne i slutet för du sa att du gett upp nu. Då kommer läkarna in och ger dig smärtlindrande.. ja sa åt honom att du sagt att du ville försvinna nu. Att du inte hade ont för jag hade frågat dig. Men han gav smärtlindrandet iaf..

Du kämpade att komma tillbaka en sista gång. Säkert för att visa att du inte var död än och att du hörde oss. Du tittade på mig och sa "hallå" . Allt jag sa var: "pappa!" massa gånger, och pussade din hand. va så glad att du inte var död. Mamma sa till dig att stanna kvar.. Du sa: "jadå" och somnade.. Det var sista gången jag fick höra din röst. Sista gången jag fick se dina ögon.. Sista gången du kramade min hand för att visa att du fortfarande fanns där..

Du va så orolig i koman. Du ville inte ha täcket, och ibland ville du ha det. Du skulle ha benen i kors och ibland inte och upp med händerna till huvudet. Jag vet att du hade ont i huvudet. Det syntes på dig. Ja gick ut och sa det till läkarna men dom trodde bara att du gjorde så för att du sov.. skit snack. Du gör aldrig så. Så ja tvinga dom till att ge dig mer smärtlindrande och lugnande.

Jag och lollo höll fortfarande dina händer. När du ville ha lakarnet över sig, så nöp du till i händerna och tröjan. då visste vi att du ville ha den. Sen tog du bort den efter nån minut för att du var för varm. Och så höll det på.

Efter några timmar sa läkarna till mig att sova lite. Ja ville inte, men tänkte på att du sagt innan att jag borde sova.. så jag gick och la mig och min syster satt kvar hos dig.
Jag vaknade efter en timme och sa till lollo att hon borde sova också. Hon va lite osäker men jag sa till henne att hon skulle gå ut till läkarna och säga åt dom att komma in och kolla till dig så vi kunde sova lite.
Vi låg i samma rum som dig.. Hon gjorde det och dom sa att dom skulle komma snart. det gick en halvtimme dom kom inte...

Efter 40 minuter började det tjuta i ditt bröst. lDet ät hemskt så ja sa åt mamma att hon måste hämta läkarna. Då kom den äntligen en.. men hon ställde sig bara och kollade och sa: "han kanske brukar snarka så?"
Jag sa till henne att du inte alls låter sådär.. 
Då började du andas jätte djupt en gång sen tog de nån minut tills han andades igen.. då sa hon att det var slutet.. jag och min syster flög upp till dig. Ja föröskte ta din hand men den va så stel och kall så ja kunde inte. och när du lät sådär blev jag jätte rädd. Kunde inte höra det. Efter 5 andetag så kom det inget mer. Jag bara satt där. alla andra grät. ja kunde inte fatta ngåonting. ja kröp ihop inombords och kände bara hur mitt hjärta brast.. En stor del av mig själv dog när du dog..
Förstår inte varför jag sa åt lollo att sova.. Eller varför jag kunde sova?!! Om jag hade suttit där. Om någon hade suttit där hade han haft någon vid slutet.. Han hade gåshud när han tog dom sista andetagen.. Han hade säkert varit kall innan? Jag kunde lagt på honom filten så han somnade in varmt? :'(
Du har det lagom varmt i himlen nu iaf..

Pappa.. jag älskar dig.

Jag saknar pappa..

Och det är så mycket snö så jag vill inte åka till graven.. Vilken "ursäkt" egentligen?
Men jag vill sitta där när det är varmare. Jag vill inte hålla på och tänka på att det är kallt när jag sitter där? När jag är där vill jag bara vara fokuserad på pappa.
Kylan och snön är ett problem. Sen vill jag inte riktigt åka dit för att jag inte vill förstå mer.
Det knyter sig i magen bara jag tänker på att han inte kommer hem. Varför ska man acceptera något som man verkligen inte vill inse? Varför kan han inte bara få komma hem?!
Det är så det ska vara.
Varje dag här hemma tänker jag bara på att allt kommer bli så mkt bättre när pappa är hemma igen. Pappa ska hjälpa mig att måla dom bilder jag har som hjälpmedel för att lära ut barnlåtarna till glädjeton. Pappa ska lära mig laga den där fiskgratängen som han precis lärde sig att göra 2 veckor innan han åkte in till sjukhuset och som han var så stålt över.
Pappa ska finnas där och fråga om hur dagen har varit. Pappa ska finnas där och hålla om mig när jag inte orkar stå upp själv.. Min pappa ska inte vara borta. Jag vill inte att han är i himlen, jag vill att han ska vara här. Bara här.. Hur mycket ska man behöva acceptera? Hur accepterar man ett liv utan en förälder?
Sorg förvandlas säkert. Man lär sig kanske leva med situationen. Men ska man verkligen behöva?! Va är de för värld vi lever i egentligen.. Blir så trött..

Nu ska jag gå och baka dumlemuffins.. Och till och med den grejen gör att det rör till inombords?
Han ville alltid vara den första som smakade på det någon hade bakat. Och när jag tänkte på att kanske baka dumlemuffins, så kom snabbt frågan i huvudet om: "fast kan pappa verkligen äta kolan i dumlen? Det kanske fastnar i röret?" (Röret han fick operera in för att tumören i matstrupen inte skulle täppa igen helt..)
Jag vet att han inte finns längre. Men jag har svårt att acceptera.
Min hjärna vet, men mitt hjärta hoppas fortfarande..